Jag hörde till de besvikna först. De som var ledsna och förfärade. Juholt hade mottagit och begärt ut pengar som han inte hade rätt till. Så sa media. Det måste vara sant!
Tills man började rota i det ordentligt.Aftonbladet påstod att reglerna var glasklara. Det var de inte. Tal om att han kryssat i fel ruta - några sådana rutor existerar inte. Frågan om det var bedrägeri - något sådant rörde det sig inte om.
Snart framkom det att han fyllt i blanketten precis efter vad blanketten begärde, och bifogat de avtal som blanketten krävde.
Annie Lööf hade en månad tidigare på sin blogg på direkt fråga till riksdagsförvaltningen undrat om något skulle ändras eftersom hennes man bodde i lägenheten i Stockholm (han står skriven där) - men fick till svar att det skulle vara som förut men att det frivilligt var så att hon kunde dra av.
Kontentan blir en Juholt som begick ett fel enbart - han tittade inte närmare på pengarna han fick in och reflekterade över om det var etiskt rimligt. När det påpekades så ville han göra rätt och betalde tillbaka hela summan. Väl värd en artikel - men knappast avgång och mediestorm som skapades.
För det tar snurr på ett alldeles eget sätt och logik. Plötsligt lade Aftonbladet upp samtliga Juholts räkningar och bad folk leta efter minsta fel. Varenda krona vändes på - på ett sätt som ingen annan partiledare eller ens regeringledamot råkar ut för. Det var tydligt att journalisterna och drevet hade bestämt sig - Juholt skulle avgå. T.om. riksdagsförvaltningen följde på den här stormen och lade upp en ny version på hemsidan av reglerna och praxis som uppenbarligen inte funnits innan. Och Aftonbladet rapporterade om dem som om de alltid varit där tills några påstod att så inte var fallet. Någonstans undrar jag var riksdagsförvaltningen och deras chef Marianne Bjernbäck ingår i de som ville få Juholt fälld. För jämför man med Annie Lööfs blogg så ljuger de faktiskt om att något skulle vara "underförstått" och "praxis"
Jag är för ung för att varit aktiv under Mona Sahlin-affären. Eller det var året innan jag började engagera mig - då i Vänsterpartiet under Gudrun Schyman. Men jag inbillar mig att det såg likadant ut. Min mamma hävdar att det var värre.
Det finns ett par personliga erfarenheter av "media" och folks förhållningssätt till det. Jag vet egentligen inte om man direkt kan beskylla media - de verkar under väldigt klara principer. Men det som skrämmer mig är hur förutsägbart det blir och hur människor i väldigt stor utsträckning låter sig spelas på det. Snart florerade bilder på internet över Juholt som en girig roffare, som försöker få ut så mycket pengar som möjligt. Innerst inne - om vi verkligen tänker efter och går igenom de bevis som finns - finns inga tecken på att det är så det skulle fungera. Varför skulle han då vara ärlig på blanketterna med bifogade avier? Varför skulle han välja ett billigt hus i Oskarshamn, en tramsig charterresa i Turkiet och en grå betonglägenhet i förorten till Stockholm? Han är inte ens riksdagens dyraste eller största lägenhet.
Personliga erfarenhet av media
Men drev, media och hets följer sin egen logik.
Jag var aktiv i Ung Vänster i min ungdom. Eller jag är väl fortfarande lite ung, knappast gammal, men det här var iallafall 14-15 år sedan. Ungdomsbilagan för Kristianstadsbladet skulle göra en intervju med mig, och en praktikant-journalist från mediaprogrammet ställde några icke-frågor. Men att synas i media var jätteviktigt för ett ungdomsförbund på lokalnivå där vi kanske bara var 30 medlemmar. Jag var ordförande i föreningen.
När jag nästa dag läste artikeln visste jag inte vad jag skulle ta vägen. Förutom mindre småfel står det dessutom att jag påstått helt orimliga saker. Som att vi skulle vara en kristen förening. Varför skulle jag ha sagt det? Vart fick hon det ifrån?
Jag kontaktade Kristianstadsbladet redan nästa dag och fick givetvis en ursäkt och lovad en dementi. Dementin blev minimal. Men den var ju med i alla fall. Allt frid och fröjd kan man tänka sig förutom att det var det inte.
Det är det som syns mest och talas om mest som överlever. Inte sanningen. I flera år efter den där artikeln fick jag höra från folk om det där med att vi var kristna. Folk som inte dök upp på våra möten. Inte kom på våra debatter för att de läst det där.
Vad betyder en dementi då, och en sanning? Sanningen är oväsentlig i folks medvetanden. Det är känslostyrt och snabbt fördömande.
Avrättningen av Gudrun Schymans karaktär och avsättningen av henne
Det finns en personlig betraktelse till. Nu kommer jag kanske stöta mig med några vänsterpartister, de kommer förneka och kanske mest förneka för sig själva. Men det här var mina upplevelser. Det gällde Gudrun Schyman.
Vi var många inom Ung Vänster som ansåg oss mer radikala än partiet under Gudrun Schyman. Faktum var att vi ibland upplevde henne som alldeles för höger och undvikande i viktiga radikala frågor. Jag har ingen anledning att vara ursäktande för varken mig eller dem. Att ha ett radikalt politiskt ställningstagande är viktigt och man har all rätt att ha dem. På många punkter tycker jag fortfarande så.
Men när skandalerna tätnade kring Gudrun, och frågan om skattebrott kom upp var det faktiskt vi som högg henne i ryggen. Gudrun Schyman var en stark partiledare och hade förflyttat Vänsterpartiet till nya oanade höjder. Men hon var i vägen för de som ville radikalisera mer.
Så när problemet med skattefrågorna kom upp fanns det många bakom som inte var beredda att stödja henne, och underminerade hennes position. I skenet av det privatmoraliska istället för det politiska. Och även jag drog en suck av lättnad när hon avgick - inte för att jag ansåg att hon gjort något fel utan bara för att jag ingick i berättelsen om Gudrun som den som stod i vägen.
Jag skäms över det såhär i efterhand, och även om inte många andra vill inse det är jag övertygad om att det finns samma sken hos andra inom vänsterpartiet vid den tiden. Men vänsterpartiet valde Ohly, något som "vänstern" inom vänsterpartiet jublade åt. Jag var dock inte en av dem då och gled bort från partiet allt mer. Och nu ångrar jag att vi inte stod upp för Gudrun där och då, hon hade många viktiga och bra år kvar att ge, och jag är övertygad om att det är som hon säger att hon lämnade över ansvaret för sin ekonomi till någon annan. Det fråntar inte henne det juridiska ansvaret men det innebär inte att hon medvetet fifflade. Vilket alla faktiskt borde förstått redan då.
Och en sak vill jag stå för sedan dess - att vill man få bort någon skall man göra det för att man inte gillar honom politiskt och säga det öppet. Man skall inte stå och hugga honom i ryggen med knivar av helt annan typ bara för att man ser chansen. Det är oärligt, det är smutsigt spel och det hedrar inte någon alls.
För alla "läckor" inom socialdemokratin - träsket av lögner och påståenden och fullkomligt irrelevanta sidospår följer all den logik som jag sett tidigare. Och tyvärr tror jag - hur rätt Juholt ändå haft och trivialt det hela ändå är - kommer få svårt att säga hur det är. För mediastrategerna säger att inget annat än en hel pudel duger och att varje bemötande av lögner blir försvar för alltet. Samtidigt som folk inte minns sanningen utan kommer säga "han försökte få sin sambos lägenhet betald av skattepengar, den giriga Juholt bara svindlar".
Det gör mig bekymrad att jag vet hur människor fungerar och över vad de minns.
Men jag vill inte spela med i den dramaturgin. Därav det här inlägget. Det är ett litet strå till ett försök av mer vett och sans. Men de jag försöker nå har antagligen slutat läsa redan efter tredje meningen. Och allt man minns är rubriken "Fusk-Juholt"
Fler artiklar om Juholt:
"Juholts tabbar"
"På min nivå skall man klara granskning"
"Aldrig aktuellt att jag skulle avgå"
"Juholt i morgonsoffan"
lördag 15 oktober 2011
onsdag 21 september 2011
Mitt CV - om arbetslivet
Det här inlägget kommer kosta mig framtida stora karriärer inom den ”snabba”, ”fartfyllda” och ”hungriga” marknaden av rekryterare som söker varje spår av en som finns på internet. För här lämnar jag politiska spår av mig, mot alla jobbcoachers anmodan och gör det i en direkt kritik av karriärsökandet och headhuntandet inom ”växande branscher”.
I metro karriär på ledarsidan skriver reportrarna om framtidsvisionen (21/9), om hur man skall in och söka framtida företagsshopp tidigt i skolan, ja kanske redan på dagis. Med coacher ungefär som görs i fotbollen. Detta inte långt efter att den typen av anlagsletande fotbollscoacher ganska nyligen fått kritik för att faktiskt på detta sätt missa talanger då människor mognar olika fort, och dess position vid 6 års ålder inte alls är samma vid 14-15.
Men i den stora rädslan, att leva på marginalen och att ständigt sorteras bort som nation letar man allt djupare ner i de tidiga åldrarna för att satsa allt krut på vissa och låta andra bli en del av massan och ytterligare några förgås. Och företagsekonomerna har räknat på det där, och all form av studier efter 30 anses bortkastad, eller egentligen efter 25. Helst skall vi kunna specialisera oss redan vid 19.
Att satsa krut på vissa innebär inte att ge dem en god framtid dock. I samband med att Sovjetunionen skickade iväg en människa till rymden innan USA gjorde det rådde full panik och utbildningssystemet skapades om. Barn skulle stimuleras tidigt, det skulle bli större krav – mer inriktning på resultat. Tills man uppmärksammade vad som kom att kallas super-baby syndrome om utbrända unga människor som inte orkade med livet eller blev empatiskt störda.
För något som slår mig är just den totala fokuseringen på resultat och den minimala fokuseringen på människor.
På en av de där frälsta kurser man har ibland, en sådan med en nästan magisk föreläsare som alla tycker om. En sådan som verkligen har lyckats – antagligen i ett säljyrke – så berättas om hur man skall hantera service och kollegor som inte riktigt fyller upp till sin självklara del av att vara goda serviceminded människor.
Föreläsaren nämner ett par exempel, bl.a. den om kollegan som får nog och gråter ihop och säger att han/hon inte klarar någonting och bara känner sig värdelös. Här – menar föreläsaren – skall man gå ifrån sin inneboende känsla av att vilja gå iväg och trösta och säga att han/hon visst skulle vara bra på saker och förtydligande. Utan faktiskt bara påpeka problemet igen och inget annat.
Tröstandet är en uppmärksamhet som uppmuntrar till mer sådant beteende.
Kanske hänger det ihop med hela samhällets plötsliga vilja till förenklad KBT-terapi där behaviorismen fått ett stort uppsving. Pavlovs hundar dreglar igen, och elstötarna är runt hörnet.
Vad man glömmer bort är den mänskliga ekvationen, vad betyder det att byta bort den naturliga empatin mot plötsligt kalkylerande av vad folk lär sig vid tillfället? Vilka sidoeffekter får det av att inte trösta en människa i nöd? Är inte det ett borttagande av den empatiska lärdomen som är så fundamentalt viktig i riktiga mellanmänskliga relationer?
Fast i de snabba resultatens värld kan de stå ivägen – karriären och att lyckas i karriären är en värld som bygger på att träna bort den naturliga empatin. Där de djupare empatiska förmågan, förståelsen med människor, byts bort mot snabba behavouristiska lösningar.
Det här var min CV
Anställ mig.
Jag har en fil kand. i pedagogik
Jag pluggar just nu till arkivvarie, samtidigt som jag arbetar med registrering på ett större bolag. För visst vill jag trots allt ha en karriär. Men jag vill fortfarande trösta en kollega som är ledsen.
lördag 13 augusti 2011
Kravallerna i England - vänsterns fel. Faktiskt!
Ibland undrar jag om världen blivit galen. Camerons svar på kravallerna är kollektiva bestraffningar, familjer till de inblandade skall vräkas från sina lägenheter. Jag hoppas att detta hindras av europadomstolen, kollektiva bestraffningar och godtyckligt agerande enligt denna princip är ovärdigt alla rättsstater. Att Storbritannien har en sådan statsminister just nu är vansinnigt. Detta är Reinfeldts ärade partikamrat. Men nog tror jag att Björklund i spänt läge skulle ansett samma sak.
Det pågår samtidigt (mest i Sverige, mindre i England) diskussioner om huruvida det rör sig om en klassfråga. Från vissa håll har man velat peka på några i upploppen som varit extremt rika. Det är väl förvisso sant, men det fråntar inte att upploppen skett i de fattigaste områdena och startat bland de mest utsatta. Att inte se sambandet mellan klass och upplopp är naivt. Faktiskt så blint att man blir förvånad att en del människor envisas med att bara tala om "kriminella element". Som om kriminaliteten bara existerar i sig själv.
Så ja, upploppen beror på hopplöshet, stora klasskillnader och utsatthet.
Men det är inte hela svaret. Vänstern har också en direkt skuld i det här, och bör framförallt i England ta på sig mycket självkritik. Varför har ungdomarna i England blivit så pass lämnade bortom all politisk medvetenhet att man inte agerar kollektivt för det gemensamma bästa? Varför har man inte lyckats organisera människor? Istället tycks det ju vara högerns seger även där, det handlar mer om att för den individuella roffa åt sig så mycket han/hon kan från lokala butiker än att kräva politiska rättigheter.
Majoriteten av de fattiga gick inte ut i upplopp, majoriteten av de som drabbades var fattiga. Men majoriteten av de som var med i upploppen skedde bland fattiga. De är viktigt att komma ihåg. Och inga andra politiska drömma och visioner fanns där mer än att slå upp fönstret hos den lokala affärsinnehavaren, ta åt sig mobiltelefoner och springa därifrån.
Det pågår samtidigt (mest i Sverige, mindre i England) diskussioner om huruvida det rör sig om en klassfråga. Från vissa håll har man velat peka på några i upploppen som varit extremt rika. Det är väl förvisso sant, men det fråntar inte att upploppen skett i de fattigaste områdena och startat bland de mest utsatta. Att inte se sambandet mellan klass och upplopp är naivt. Faktiskt så blint att man blir förvånad att en del människor envisas med att bara tala om "kriminella element". Som om kriminaliteten bara existerar i sig själv.
Så ja, upploppen beror på hopplöshet, stora klasskillnader och utsatthet.
Men det är inte hela svaret. Vänstern har också en direkt skuld i det här, och bör framförallt i England ta på sig mycket självkritik. Varför har ungdomarna i England blivit så pass lämnade bortom all politisk medvetenhet att man inte agerar kollektivt för det gemensamma bästa? Varför har man inte lyckats organisera människor? Istället tycks det ju vara högerns seger även där, det handlar mer om att för den individuella roffa åt sig så mycket han/hon kan från lokala butiker än att kräva politiska rättigheter.
Majoriteten av de fattiga gick inte ut i upplopp, majoriteten av de som drabbades var fattiga. Men majoriteten av de som var med i upploppen skedde bland fattiga. De är viktigt att komma ihåg. Och inga andra politiska drömma och visioner fanns där mer än att slå upp fönstret hos den lokala affärsinnehavaren, ta åt sig mobiltelefoner och springa därifrån.
tisdag 9 augusti 2011
Europeisk fascism och dess spridning
Rasmus Fleischer säger precis det jag tidigare hade debatt med Annika Hamrud tidigare, och som finns i mina tre senaste blogginlägg om Norge.
Jag tänker återkomma med fler inlägg som också visar hur denna fascistiska härva överlappar varandra på olika håll, in även hos folk som Myrdal och gruppen däromkring.
Jag tänker återkomma med fler inlägg som också visar hur denna fascistiska härva överlappar varandra på olika håll, in även hos folk som Myrdal och gruppen däromkring.
söndag 24 juli 2011
En galen värld - efter Norge
Det tog emot.
Men jag ville veta. Jag ville förstå.
Över 90 döda var så ofattbart. När man själv har varit på sommarläger med vänsterförbund, debatterat humanism, alla människors lika värde, marxistisk teori och socialism. Allt det här. Som ungdom. Från det att jag var 16 tills jag var 23 (då jag slutade engagera mig aktivt). Jag har varit på läger, idylliskt vid sjöar eller hav. Sovit i sovsalar med mina kamrater. Där man som ung kanske kärade ner sig i någon, eller allmänt sprang omkring och hade sjukt roligt.
Jens Stoltenberg beskrev det som "paradis som blivit till helvete". Och jag håller med, för visst minns jag mina sommarläger som paradis. Och visst har det blivit ett helvete.
För det är så absurt. Det är mitt i den täta närheten av politiskt engagemang, skratt och sommar som våldet slog ner. Det var som om det var mig han jagade med sitt gevär. Mig han sköt efter.
Så det tog emot, när jag ändå bestämde mig för att jag måste läsa. Måste se hans manifest. Måste förstå.
Det var som att ladda ner ett virus till min dator. Bloggen jag hämtade den från hade fått den skickad till sig, och hade ett halvhjärtat avståndstagande. En googling hittar också in till flashback där flera användare bytt sina profilbilder till hans bild med ett vapen.
Jag återkommer till det senare.
Ja det tog emot, men jag tänkte att har jag läst Mein Kampf så kan jag läsa det här. Det är inte fel att veta vad man har att göra med.
Fram träder bilden av ett kommentatorstroll gone rough. Han gav helt enkelt alla de som kommenterar på aftonbladet ett ansikte. Jag har sett deras språkbruk förr. Deras argumentation.
Jag ljuger om jag säger att jag läste hela. Det orkade jag verkligen inte med. Jag skummade igenom, använde sökfunktionen för att hitta vissa avsnitt i texten.
Och jag har hört allt förr. Hade han bott i Sverige hade han tillhört Sverigedemokraterna. En av hans största inspirationskällor är en bloggare "fjordman" (något som han förövrigt delar med Sverigedemokraternas Ekeroth).
Hans världsbild är starkt antimarxistiskt, rentav nazistiskt som Sverigedemokraterna.
Nu skulle några höja ett finger om att så inte är fallet, att vi inte kan tala om nazism i detta. Han är ju för Israel. Han är inte emot bögar.
Det är en sanning med modifikation. Som han skriver på ett ställe i en av kommentarerna som finns på nätet låter i princip - en sak i taget.
För vad vi har att göra med är ett 2000-talets nazism. En nazism för det nya milleniet. I sitt avståndstagande från förra nazismen är det en av de viktigaste ståndpunkterna gärningsmannen har i sitt så kallade manifest. Att nazisterna tillhörde förra århundrandet och därför inte är relevant nu.
Och förintelsen? Ett misstag enligt honom, men att judarna skulle deporteras var klokt. Och att judarna inte är ett primärt mål i Europa beror på att de är försvinnande små, och i Israel utgör en front mot muslimerna. Det förra tackar han delvis nazismen för.
Det här känns också igen från Sverigedemokraternas förvirrade retorik. Deras vänlighet gentemot judarna är 1 cm djup och beror bara på deras svart-vita världsbild om kamp mellan folkgrupper och raser där judarna står mot muslimerna som betraktas som ett större hot.
Och de homosexuella? Så länge de stänger dörrarna och håller sig borta kan han kanske acceptera dem.
Det mest fascinerande är språkbruket. För språkbruket är ofta en markör för att finna personers identifiering, var de håller hus. Vilka miljöer de är ifrån och var de hämtar sin politiska inspiration. Om någon t.ex. skulle konsekvent använda ordet "arbetsköpare" skulle det vara väldigt tydligt att personen var en syndikalist, inspirerad från vänstern.
Det ord som går igen här är ord som "kulturmarxister". Orden återfinns i stor utsträckning hos nationaldemokraterna och bland sverigedemokraterna. Bland människor på den yttersta högerkanten, bland kommentatorstrollen på nyhetsartiklar och bland bloggkommentatörerna. Gör en enkel sökning själva.
Det är i flashback de växer upp här i Sverige och sprider sig. Deras parlamentariska hemvist är från Sverigedemokraterna och högerut.
Ja - jag är förbannad på Sverigedemokraterna. Det är alla de som propagerat som är delansvariga för händelserna som i Norge. Och för människor som lasermannen. Självklart är det inte så att jag tror Jimmie Åkesson skulle vandra ut och börja skjuta människor. Men det är otroligt viktigt att se efter i vilken miljö sådana åsikter tas för normalt, och där grupper målas ut som fiender. I samband med mannen som sprängde sig själv till döds i Stockholm krävde SD en debatt om islamistiskt våld och fick det. Var är kraven nu från SD?
För plötsligt blev ett terrorattentat en ensam galning, där den förra ensamma galningen blev ett terrorattentat.
Vad är skillnaden? Det finns ett par saker som är gemensamt, det är hetspropaganda i en väldigt specifik miljö, och det är politiska motiv. Finner det högst troligt att båda, som de meddelat i sina manifest efteråt, arbetat ensamma. Bara att jag finner det högerextrema våldet betydligt mer närvarande, agressivt och påtagligt och farligt.
Så hur reagerade vissa efter terrorattentatet.
De som agerade bäst var Jens Stoltenberg. Han lanserade mer öppenhet, mer demokrati. Det är ett stolt parti, socialdemokraterna i Norge.
Beatrice Ask talar om hårdare straff och mer övervakning. Som om det hade hjälpt någonting alls i det här läget? Det var inte brist på straff (gärningsmannen var säker på att han skulle dö, kan man läsa i hans manifest) som hindrade honom.
Mest oroande är att bloggaren "Jinge" hänger på. Denna vedervärdiga brygga som jag skrev om i mitt förra inlägg, mellan nationaldemokrater och vänsterpartister och vidare. Jag hoppas en dag att Vänsterpartiet faktiskt utesluter honom.
Jag bryr mig inte mycket mer om gärningsmannen, i det att jag inte vill hämnas. Jag finner ingen direkt njutning av det. Märkligt nog. Jag är glad att de tog honom levande. Och kanske någon dag inser han vidden av det han ställt till med.
Nu måste vi andra göra vårt för att inse vad det egentligen var som hände. Avståndstagandet mot Sverigedemokraterna måste bli tydligare än någonsin.
Och i fredags fick kommentatorstrollen ett ansikte. Och för varje högervriden kommentar jag ser på något forum eller de som försöker skriva kommentarer i min blogg kommer jag för alltid se bilden av gärningsmannen i Norge.
För i fredags fick kommentatorstrollet ett ansikte
Men jag ville veta. Jag ville förstå.
Över 90 döda var så ofattbart. När man själv har varit på sommarläger med vänsterförbund, debatterat humanism, alla människors lika värde, marxistisk teori och socialism. Allt det här. Som ungdom. Från det att jag var 16 tills jag var 23 (då jag slutade engagera mig aktivt). Jag har varit på läger, idylliskt vid sjöar eller hav. Sovit i sovsalar med mina kamrater. Där man som ung kanske kärade ner sig i någon, eller allmänt sprang omkring och hade sjukt roligt.
Jens Stoltenberg beskrev det som "paradis som blivit till helvete". Och jag håller med, för visst minns jag mina sommarläger som paradis. Och visst har det blivit ett helvete.
För det är så absurt. Det är mitt i den täta närheten av politiskt engagemang, skratt och sommar som våldet slog ner. Det var som om det var mig han jagade med sitt gevär. Mig han sköt efter.
Så det tog emot, när jag ändå bestämde mig för att jag måste läsa. Måste se hans manifest. Måste förstå.
Det var som att ladda ner ett virus till min dator. Bloggen jag hämtade den från hade fått den skickad till sig, och hade ett halvhjärtat avståndstagande. En googling hittar också in till flashback där flera användare bytt sina profilbilder till hans bild med ett vapen.
Jag återkommer till det senare.
Ja det tog emot, men jag tänkte att har jag läst Mein Kampf så kan jag läsa det här. Det är inte fel att veta vad man har att göra med.
Fram träder bilden av ett kommentatorstroll gone rough. Han gav helt enkelt alla de som kommenterar på aftonbladet ett ansikte. Jag har sett deras språkbruk förr. Deras argumentation.
Jag ljuger om jag säger att jag läste hela. Det orkade jag verkligen inte med. Jag skummade igenom, använde sökfunktionen för att hitta vissa avsnitt i texten.
Och jag har hört allt förr. Hade han bott i Sverige hade han tillhört Sverigedemokraterna. En av hans största inspirationskällor är en bloggare "fjordman" (något som han förövrigt delar med Sverigedemokraternas Ekeroth).
Hans världsbild är starkt antimarxistiskt, rentav nazistiskt som Sverigedemokraterna.
Nu skulle några höja ett finger om att så inte är fallet, att vi inte kan tala om nazism i detta. Han är ju för Israel. Han är inte emot bögar.
Det är en sanning med modifikation. Som han skriver på ett ställe i en av kommentarerna som finns på nätet låter i princip - en sak i taget.
För vad vi har att göra med är ett 2000-talets nazism. En nazism för det nya milleniet. I sitt avståndstagande från förra nazismen är det en av de viktigaste ståndpunkterna gärningsmannen har i sitt så kallade manifest. Att nazisterna tillhörde förra århundrandet och därför inte är relevant nu.
Och förintelsen? Ett misstag enligt honom, men att judarna skulle deporteras var klokt. Och att judarna inte är ett primärt mål i Europa beror på att de är försvinnande små, och i Israel utgör en front mot muslimerna. Det förra tackar han delvis nazismen för.
Det här känns också igen från Sverigedemokraternas förvirrade retorik. Deras vänlighet gentemot judarna är 1 cm djup och beror bara på deras svart-vita världsbild om kamp mellan folkgrupper och raser där judarna står mot muslimerna som betraktas som ett större hot.
Och de homosexuella? Så länge de stänger dörrarna och håller sig borta kan han kanske acceptera dem.
Det mest fascinerande är språkbruket. För språkbruket är ofta en markör för att finna personers identifiering, var de håller hus. Vilka miljöer de är ifrån och var de hämtar sin politiska inspiration. Om någon t.ex. skulle konsekvent använda ordet "arbetsköpare" skulle det vara väldigt tydligt att personen var en syndikalist, inspirerad från vänstern.
Det ord som går igen här är ord som "kulturmarxister". Orden återfinns i stor utsträckning hos nationaldemokraterna och bland sverigedemokraterna. Bland människor på den yttersta högerkanten, bland kommentatorstrollen på nyhetsartiklar och bland bloggkommentatörerna. Gör en enkel sökning själva.
Det är i flashback de växer upp här i Sverige och sprider sig. Deras parlamentariska hemvist är från Sverigedemokraterna och högerut.
Ja - jag är förbannad på Sverigedemokraterna. Det är alla de som propagerat som är delansvariga för händelserna som i Norge. Och för människor som lasermannen. Självklart är det inte så att jag tror Jimmie Åkesson skulle vandra ut och börja skjuta människor. Men det är otroligt viktigt att se efter i vilken miljö sådana åsikter tas för normalt, och där grupper målas ut som fiender. I samband med mannen som sprängde sig själv till döds i Stockholm krävde SD en debatt om islamistiskt våld och fick det. Var är kraven nu från SD?
För plötsligt blev ett terrorattentat en ensam galning, där den förra ensamma galningen blev ett terrorattentat.
Vad är skillnaden? Det finns ett par saker som är gemensamt, det är hetspropaganda i en väldigt specifik miljö, och det är politiska motiv. Finner det högst troligt att båda, som de meddelat i sina manifest efteråt, arbetat ensamma. Bara att jag finner det högerextrema våldet betydligt mer närvarande, agressivt och påtagligt och farligt.
Så hur reagerade vissa efter terrorattentatet.
De som agerade bäst var Jens Stoltenberg. Han lanserade mer öppenhet, mer demokrati. Det är ett stolt parti, socialdemokraterna i Norge.
Beatrice Ask talar om hårdare straff och mer övervakning. Som om det hade hjälpt någonting alls i det här läget? Det var inte brist på straff (gärningsmannen var säker på att han skulle dö, kan man läsa i hans manifest) som hindrade honom.
Mest oroande är att bloggaren "Jinge" hänger på. Denna vedervärdiga brygga som jag skrev om i mitt förra inlägg, mellan nationaldemokrater och vänsterpartister och vidare. Jag hoppas en dag att Vänsterpartiet faktiskt utesluter honom.
Jag bryr mig inte mycket mer om gärningsmannen, i det att jag inte vill hämnas. Jag finner ingen direkt njutning av det. Märkligt nog. Jag är glad att de tog honom levande. Och kanske någon dag inser han vidden av det han ställt till med.
Nu måste vi andra göra vårt för att inse vad det egentligen var som hände. Avståndstagandet mot Sverigedemokraterna måste bli tydligare än någonsin.
Och i fredags fick kommentatorstrollen ett ansikte. Och för varje högervriden kommentar jag ser på något forum eller de som försöker skriva kommentarer i min blogg kommer jag för alltid se bilden av gärningsmannen i Norge.
För i fredags fick kommentatorstrollet ett ansikte
lördag 23 juli 2011
Det var sionisterna som gjorde det?!
Ja.. När nu Sverigedemokraterna bestämde sig för att först påstå att det var islamisterna som var skyldiga och hade väldigt fel - så måste övriga nationella rörelsen plötsligt ta intensivt avstånd från personen i fråga genom att peka på att han är "sionist". Ett väldigt vanligt förekommande första epitet som förekom bland nazisterna när de skulle påtala att han inte var nazist. Betydligt allvarligare blev det när det plockades upp (troligen via Muhamed Omar som ofta får förmedla länk mellan de rent nazistiska krafterna och de inom avgrundsvänstern). Snart påstod Jinge samma sak.
Det finns alldeles riktigt en fråga om att fiendens fiende är min vän bland sverigedemokrater m.fl. (de hatar muslimer så mycket att de därmed gillar Israel). Men att detta skulle vara en drivkraft hos dem eller gärningsmannen är rent absurd. Och när etiketten "sionist" används vet man snart hur nära ordkopplingen är med de nazistiska krafterna. För sionist påstod sig gärningsmannen till terrordåden i Norge inte ha varit någonstans.
En respektabel @ahamrud författare till böcker om Sverigedemokrater (vilket alla kan intyga som läst min blogg - jag verkligen ogillar starkt) hade jag en mycket märklig twitter-konversation med när hon inledningsvis gick ut med twittret om att gärningsmannen var "sionist".
Jag ifrågasatte hennes val av ord, påstod att hon delade dem med nazistiska sidor på nätet och att hon inte hade några källor.
Snart fick jag reda på följande
"Kent Ekeroth är ex judisk och sionist. Det är en ny rörelse - läs ex Jihad Watch. (...)"
Den märkliga kommentaren som jag verkligen inte förstår :
"min poäng är att tro att all ondska måste kopplas till nazismen är kontraproduktivt. Dessa missbrukar sin israelvänlighet."
så småningom med märkliga anklagelser som
"du antyder att eftersom nazister är motståndare till SD så är andra som kritiserar SD också nazister? Det finns fler positioner."
och till sist
"(...) Gissar att du är sionist eftersom du tycker det är jobbigt att mördaren är det."
Min fråga har konstant varit
" svårt att svara på mina frågor. Varför lyfte du upp hans sionism och var är din källa? Jag anklagar dig för ruttna källor!"
Samt att jag påstår att hon använder ett märkligt ordval.
Nej jag påstår inte att Annika Hamrud är antisemit. Jag ser bara en orolig tendens till att skifta fokus på gärningsmannens motiv till att handla plötsligt om sionism (denna märkliga ideologiska överbyggnad utan särskild precisering) istället för det uppenbara. Det är tragiskt att man är så snabb i vändningarna där, och att man så gärna plockar upp högerextrema elements publikationer.
För innan hon blockar mig menar Annika Hamrud att jag "borde läsa tidningarna". Jag har lusläst dem. Jag ville verkligen veta, hitta källor och förstå mig på vad det är som sker. Jag hittar ingenting i någon tidning. Jag hittar gott om på nazistiska sajter och dess omgivning. En enkel googling på "sionist" eller "han var sionist" kan ge er en föraning vart Annika Hamrud antagligen hämtat sina källor. För jag har fortfarande inte fått någon förklaring! För ytterst handlar det om språkanalys. Vilka använder begreppet sionist på det sättet? Särskilt när det inte ens handlar om människor i den Israeliska staten?
Två grupperingar står ut. Avgrundsvänstern och nazisterna. Det är alarmerande.
Bryggan mellan dem heter Muhammed Omar, Israel Shamir och Jan Myrdal. I ungefär den ordningen.
Det finns alldeles riktigt en fråga om att fiendens fiende är min vän bland sverigedemokrater m.fl. (de hatar muslimer så mycket att de därmed gillar Israel). Men att detta skulle vara en drivkraft hos dem eller gärningsmannen är rent absurd. Och när etiketten "sionist" används vet man snart hur nära ordkopplingen är med de nazistiska krafterna. För sionist påstod sig gärningsmannen till terrordåden i Norge inte ha varit någonstans.
En respektabel @ahamrud författare till böcker om Sverigedemokrater (vilket alla kan intyga som läst min blogg - jag verkligen ogillar starkt) hade jag en mycket märklig twitter-konversation med när hon inledningsvis gick ut med twittret om att gärningsmannen var "sionist".
Jag ifrågasatte hennes val av ord, påstod att hon delade dem med nazistiska sidor på nätet och att hon inte hade några källor.
Snart fick jag reda på följande
"Kent Ekeroth är ex judisk och sionist. Det är en ny rörelse - läs ex Jihad Watch. (...)"
Den märkliga kommentaren som jag verkligen inte förstår :
"min poäng är att tro att all ondska måste kopplas till nazismen är kontraproduktivt. Dessa missbrukar sin israelvänlighet."
så småningom med märkliga anklagelser som
"du antyder att eftersom nazister är motståndare till SD så är andra som kritiserar SD också nazister? Det finns fler positioner."
och till sist
"(...) Gissar att du är sionist eftersom du tycker det är jobbigt att mördaren är det."
Min fråga har konstant varit
" svårt att svara på mina frågor. Varför lyfte du upp hans sionism och var är din källa? Jag anklagar dig för ruttna källor!"
Samt att jag påstår att hon använder ett märkligt ordval.
Nej jag påstår inte att Annika Hamrud är antisemit. Jag ser bara en orolig tendens till att skifta fokus på gärningsmannens motiv till att handla plötsligt om sionism (denna märkliga ideologiska överbyggnad utan särskild precisering) istället för det uppenbara. Det är tragiskt att man är så snabb i vändningarna där, och att man så gärna plockar upp högerextrema elements publikationer.
För innan hon blockar mig menar Annika Hamrud att jag "borde läsa tidningarna". Jag har lusläst dem. Jag ville verkligen veta, hitta källor och förstå mig på vad det är som sker. Jag hittar ingenting i någon tidning. Jag hittar gott om på nazistiska sajter och dess omgivning. En enkel googling på "sionist" eller "han var sionist" kan ge er en föraning vart Annika Hamrud antagligen hämtat sina källor. För jag har fortfarande inte fått någon förklaring! För ytterst handlar det om språkanalys. Vilka använder begreppet sionist på det sättet? Särskilt när det inte ens handlar om människor i den Israeliska staten?
Två grupperingar står ut. Avgrundsvänstern och nazisterna. Det är alarmerande.
Bryggan mellan dem heter Muhammed Omar, Israel Shamir och Jan Myrdal. I ungefär den ordningen.
Ilska och sorg, mer öppenhet mindre rasism.
Ett par saker efter det inträffade:
Jag är skakad och rörd. Till tårar. Jag har själv varit på många politiska sommarläger som ung. Det hela är så obegripligt.
I twitterflödet och i sociala medier utkristalliserades två saker som gjort mig bestört. Det ena var ett initialt glädjerus från sverigedemokraterna där deras utrikespolitiska talesperson Kent Ekeroth antydde friskt att det var islamistiskt terrorism i "vad var det jag sa". När det senare visade sig att så inte var fallet, mannen tycks istället vara inspirerade av just sverigedemokrater och högerextremister, går nazistiska sajter och säger att han är "sionist" och gör den judiska kopplingen. Och flera vänsteranhängare jag trodde bättre om hänger på.
Jag är i grunden besviken. Och skakad. Det finns människor som måste arbeta hårt för att någonsin återfå ett förtroende. Inte för att SD någonsin haft det dock.
Mest är det kanske för att jag är så arg och så ledsen över det som har hänt. Det rör sig om ett klassiskt högerextremt internettroll. Det kan vara mycket intressant att se den miljön han kommer ifrån och skapats i.
Det är dock inte plats för hämnd. Hämnd är meningslöst. Jag tänker inte falla på om hårdare kontroll. Eller hårdare straff för gärningsmannen ens. Det är nu en tid för sorg och låta ilskan vara för att få ännu mer demokrati och stödja alla de ungdomar som kämpat så hårt för en bättre värld.
Jag gick med i Socialdemokraterna för ett par månader sedan. Och mina tankar går till alla de i vårt systerparti i Norge.
Jag är skakad och rörd. Till tårar. Jag har själv varit på många politiska sommarläger som ung. Det hela är så obegripligt.
I twitterflödet och i sociala medier utkristalliserades två saker som gjort mig bestört. Det ena var ett initialt glädjerus från sverigedemokraterna där deras utrikespolitiska talesperson Kent Ekeroth antydde friskt att det var islamistiskt terrorism i "vad var det jag sa". När det senare visade sig att så inte var fallet, mannen tycks istället vara inspirerade av just sverigedemokrater och högerextremister, går nazistiska sajter och säger att han är "sionist" och gör den judiska kopplingen. Och flera vänsteranhängare jag trodde bättre om hänger på.
Jag är i grunden besviken. Och skakad. Det finns människor som måste arbeta hårt för att någonsin återfå ett förtroende. Inte för att SD någonsin haft det dock.
Mest är det kanske för att jag är så arg och så ledsen över det som har hänt. Det rör sig om ett klassiskt högerextremt internettroll. Det kan vara mycket intressant att se den miljön han kommer ifrån och skapats i.
Det är dock inte plats för hämnd. Hämnd är meningslöst. Jag tänker inte falla på om hårdare kontroll. Eller hårdare straff för gärningsmannen ens. Det är nu en tid för sorg och låta ilskan vara för att få ännu mer demokrati och stödja alla de ungdomar som kämpat så hårt för en bättre värld.
Jag gick med i Socialdemokraterna för ett par månader sedan. Och mina tankar går till alla de i vårt systerparti i Norge.
fredag 1 juli 2011
Harry Potter-kursen inte så dum!
Lite mothugg mot svenskt näringslivs attack mot högskolekursen (7,5 poäng på halvfart som jag tror få egentligen tar studiemedel för) om "Harry potter och hans värld". Läste igenom kursbeskrivningen och litteraturen till och anser den vara väldigt seriös och viktig för litteraturvetare inom populärkultur. En inriktning mot populärlitteratur - som alldeles säkert genererar mycket inkomster och en analys av fantasylitteratur som stort. Nej man läser inte igenom alla Harry Potter och diskuterar vilka trollformler som är viktiga.
Jag föreslår att Svenskt Näringsliv kollar upp vad de pratar om.
Antagligen mer jobb på det förövrigt och närmare verkligheten än en högskolekurs på Sven Hedin.
Jag föreslår att Svenskt Näringsliv kollar upp vad de pratar om.
Antagligen mer jobb på det förövrigt och närmare verkligheten än en högskolekurs på Sven Hedin.
fredag 10 juni 2011
Davon geht die welt nicht unter
Den här förundrar mig alltid.
Där sitter de glada SS-officerarna och sjunger "därför går inte världen under" - roade av låten som en bög gjorde i arresten nazisterna ville ha honom i. Framtvingad för att han inte skulle hamna i koncentrationsläger. Framförd av den märkliga Zarah Leander.
Det är så konstigt så konstigt.
På något sätt en symbol över hela världens förljugenhet.
Ungefär som idag fast annorlunda.
Där sitter de glada SS-officerarna och sjunger "därför går inte världen under" - roade av låten som en bög gjorde i arresten nazisterna ville ha honom i. Framtvingad för att han inte skulle hamna i koncentrationsläger. Framförd av den märkliga Zarah Leander.
Det är så konstigt så konstigt.
På något sätt en symbol över hela världens förljugenhet.
Ungefär som idag fast annorlunda.
onsdag 25 maj 2011
Ondskan är banal - en betraktelse
Ibland känns det som utvecklingen gått tillbaka flera steg vad gäller humanistiska framsteg. Och även så för humanistiska insikter. OBS hade nyligen ett reportage om Hanna Arendt och kritik mot de slutsatser hon gör i Eichmannrättegången – i boken ”den banala ondskan”.
Det här är en viktig fråga – allt för viktig för att jag helt skall tappa bort mig i teoretiska resonemang. Och redan när jag namedroppade ”Hanna Arendt” kan jag förlorat hälften av de få som ännu läser min blogg, och när jag skrev ”humanistiska insikter” kliade sig andra halvan på huvudet.
Eichmann - byråkraten
Så åter till Eichmann. Eichmann var en SS-officer och medverkade vid Wansee-konferensen där frågan om ”slutgiltiga lösningen” togs och var ansvarig för stora delar av logistiken av människoslakten på miljontals människor och direkt ansvarig för deportationen av över 400 000 ungerska judar. Efter kriget flydde han till Argentina där han levde under hemlig identitet men spårades upp – omhändertogs och fördes till Israel för en rättegång. The New Yorker skickade Hanna Arendt att följa rättegången och hon skickade tillbaka ett flertal reportage där hon bland annat kritiserar rättegången men även gör en mycket rörande och skarp analys av Eichmann och vad som kommer bli känt som ”den banala ondskan”. Det är även den titeln som boken har, där reportagen från rättegången samlas.
Eichmann, menar Arendt, är inte ”ond” som ett monster. Han ser inte heller sig själv som den ansvariga för något alls, han var enbart en konstruktör av det stora sammanhanget.
Min pappa var ung under rättegångarna men minns hur man satiriskt framförde Eichmanns försvar. Fritt återger jag satirens innebörd såhär:
”Åklagaren: Vad är 1+1 herr Eichmann”
”Åklagaren: Vad är 1+1 herr Eichmann”
”Eichmann: Jag arbetade inte med siffror. Du får fråga herr Schliekengruber.”
”Åklagaren: Men jag önskar bara veta vad 1+1 är”
”Eichmann: För de matematiska uträkningarna ansvarade herr Schliekengruber på avdelningen för matematik i Köln. Jag kan möjligen svara på att 1 är 1. Och att andra 1:an också är 1. Men den avdelning jag ansvarar för har enbart hand om 1, inte om uträkningarna där emellan och de plus som där uppstår”
”Åklagaren: Men är inte 1+1=2?”
”Eichmann: För den frågan ansvarar herr Zimmermann i Nürnberg. Det är inte min avdelning. Siffran 2 är inte något jag kan svara för. De individuella 1:orna är något som vi planerade.”
Och här är Hanna Arendts slutsats, Eichmann är inte den sinnebild av den onda nazisten vi ofta försöker skapa. Den som är så ondskefull att man inte ens kan kalla sverigedemokrater för de nazister de verkligen är utan att bli fälld för förtal. För ondskan blir någon sinnebild av djävulen själv.
Men – menar Hanna Arendt – Eichmanns ondska är banal. Han ger order om och ser till att judar dör i mängder på dagen, och åker hem till sin fru och sin barn på kvällen som kärleksfull familjefar och tänker inte mer på saken. För honom är judefrågan en logistisk fråga, han ser sig själv som en kugge i maskineriet och inget mer, en hängiven byråkrat som enbart gjorde det bästa för att få det att fungera bra. Eichmann var inte särskilt intresserad av antisemitiska frågor, ej ens överdrivet antisemitiskt. Och det – menar Arendt, var inte det tyska folket i gemen heller. Det är inte själva ideologin som är drivkraften. Det är som att ordna och förteckna inkommande material, han ordnar och förtecknar människor. De blir siffror och statistik att få ordning på.
Ondskan – är banal. Det är ett jobb. Det är ett försök att få ordning och reda på något. Det handlar inte ytterst ens om att följa order, utan att göra det med glädje och tolka dem för att helt enkelt göra ett gott arbete.
Känns argumentet om ”kuggen i maskineriet” igen? Kanske skall påminna om att drottning Silvia säger precis så om detta vad gäller hennes far som icke ansvarig för sina handlingar och del i Nazismen.
 |
| Hanna Arendt säger: skärp er för fan! |
Kuggen eller ansvar?
Frågan om att just kunna skapa den byråkratiska aparaten är en fråga som återkommer ofta i det traumat som följer på andra världskriget. Milgrams experiment (klicka på länken och läs om ni inte känner till) är en av de mest omtalade fallen.
Och vi har sett det ofta. Hur lätt det är att inom sin yrkesroll eller i ett klimat bara falla in i den gängse jargongen eller i det ordnande som finns där. Där etiska övervägande ofta hamnar på efterkälken för att få jobbet gjort och kunna gå hem och vara en ”god familjefar” efter ett hårt slitsamt jobb. De här tendenserna syns inte minst inom statsmaktens olika instanser (som förövrigt blivit alltmer privatiserat). Det märks hos väktare, hos poliser och på familjehem och fängelser. Men det ses även på institutioner som ålderdomshem och andra vårdinrättningar. När man läser om de övergrepp som sker inom denna yrkeskår blir det ofta panik och man talar om rötägg. Och rötägg är de alldeles säkert, små Eichmanns som bara gör sitt jobb. Men det idkas ingen självkritik, under vilka förhållanden man skapar institutionerna som upprätthåller den här formen av banal ondska.
För det är inte ett utslag av egentlig ondska och psykopati med förnedrande metoder på behandlingshem. Metoder och rutiner där människor tvingas sitta nakna i timmar, får utstå suckar och förnedrande kommentarer. Eller råkar ut för övervåld, spänns fast i bälten över natten utan uppsyn etc. Och förklaringarna i mångfasetterade, från de inblandade. Personalbrist! Tidsbrist! Dåliga rutiner!
Det är säkert så, men viktigare av allt detta är att man låter det ske. För att man gjort det förr. För att det alltid har gjorts. För att det skapar ordning och reda, gör att arbetet går smidigare och människan i det här fallet kommer i andra hand. Jag vet att jag själv var tvungen att tänka till flera gånger när jag ännu arbetade inom äldrevården. Att det här är människor jag har att göra med, inte bara ”vårdtagare” eller ”kunder” eller vad som nu var det mest populära begreppet för tillfället. Jag önskar jag kunde säga att jag alltid gjorde det rätta. Jag vill tro att jag alltid behandlade andra som människor. Men jag vågar inte vara säker.
Faktum är att avhumaniseringen nog är som tydligast hos de som i sin yrkesroll utöver sådana övergrepp. Det blir en fråga om ”vi” och ”dem”. Man börjar använda uttryck om människor som ”skräp” och ”problem”.
Det här finns även inom forskarvärlden. Och man hamnar själv i den fällan, det händer ofta att jag snubblar över poststrukturalistiska analyser som egentligen skall kritisera makten men behandlar människor utan att förstå dem som människor utan istället ser dem som agenter i ett socialt spel. Där forskaren själv utövar den ultimata domen mot människors verkliga inställningar och åsikter som inte fullt lika upplysta som de själva. Objektiviteten i sig blir alltså just den banala ondskan, där du själv inte är en agent utan bara ser de andra som det. Självkritik inom forskningen blir oftast att rada upp ett par identitetstillhörigheter i sämsta fall som en rad i metodavsnittet. Forskarslutsatsen blir ett inlägg i debatten, övriga studerandes blir ett tecken på maktspel och positionstillhörighet.
Och i allt detta avsäger man sig sitt humanistiska ansvar, sitt ansvar som medmänniska.
Ansvar
Tage Danielsson gör en lysande bild över ansvaret i en av sina allra sista publikationer och tal. Där ansvarsfördelningen efter kärnkraftsfrågan kan tolkas på olika sätt, med grafer där en del ser ansvaret minska under tid för frågan. Eller där ansvaret är fördelat på hur många som deltog i beslutet, vill säga att Eichmann bara kanske hade 5% ansvar.
Danielsson menar istället att det humanistiska ansvaret är 100% hela tiden. Det ligger också i nivå med existensialismen hos Sartre, du kan aldrig fly ditt hela ansvar. Och i det är humanismen men även en stor existensiell ångest. Men för ett rättvist och gott samhälle är det nödvändigt. Att likt Pontus Pilatus två sina händer är en omöjlighet. För det du gör har du ett val, och för det du inte gör också. Enbart för att du fattar omoraliska beslut som åläggs dig i din yrkesroll innebär inte det att du som människa har ett ansvar för att de omoraliska besluten ändå är dina egna.
Danielsson menar istället att det humanistiska ansvaret är 100% hela tiden. Det ligger också i nivå med existensialismen hos Sartre, du kan aldrig fly ditt hela ansvar. Och i det är humanismen men även en stor existensiell ångest. Men för ett rättvist och gott samhälle är det nödvändigt. Att likt Pontus Pilatus två sina händer är en omöjlighet. För det du gör har du ett val, och för det du inte gör också. Enbart för att du fattar omoraliska beslut som åläggs dig i din yrkesroll innebär inte det att du som människa har ett ansvar för att de omoraliska besluten ändå är dina egna.
Men Hanna Arendt m.fl. är under kraftig kritik, på senare tid. Det är som att konceptet ondskan är på väg tillbaka igen, den riktiga ondskan. Lipstadt har kritiserat Arendts slutsats, men jag har inte själv läst boken. Men efter att ha lyssnat på OBS i P1 och läst fler recensioner av den inser jag att i alla fall recensenterna och antagligen även Lipstadt missuppfattat något väsentligt. De gräver ner sig i det juridiska – frågan om Eichmanns verkliga inställning och att han inte var en ”kugge”. Att han faktiskt hade ett reellt stort ansvar för det som inträffar. Hanna Arendt är inte levande nog för att kunna försvara sig men jag måste ändå påstå att detta verkligen inte var Arendts poäng.
Det mest centrala är att Eichmann verkligen såg sig som en kugge, om än en oerhört viktig sådan. Tvärtom kanske han rentav överdrev hur pass stor hans position var i vissa sammanhang. Hos Eichmann är just det goda yttre det mest centrala. Att framstå som så oerhört bra att hänsynslösheten är sekundär. Eichmann må visst ha haft en enorm betydelse för allt, men såg han sig som en ondskefull massmördare? Såg hans närmaste honom som det? Var han ens det?
Svaret på den frågan är ”nej” – i den mån man alls skall lära sig något av historien. Förintelsen – masslakten av miljontals människor – skapades inte av psykopatisk ondska. Något som rättsväsende och massmedier och dokumentärfilmare ändå så intensivt önskar, där ondskan är bortom oss – irrationell och obegriplig. Och därtill avhumaniserandet av en kategori människor som begår handlingar vi etiskt och i lugnare ordning kan finna felaktiga men som om de som begått dem vore en typ i Nordisk familjebok från 1905. En annan ras. En främling. En icke-oss!
Poängen som vi måste lära oss från alla dessa övergrepp, och Eichmann i Jerusalem är inte att utröna det exakta ansvaret, den exakta beslutsprocessen egentligen. Även om den kan vara nog så intressant. Utan att det finns en Eichmann i oss alla. Och att man måste vara på vakt hela tiden.
Jag tror inte heller de mest avskyvärda övergrepp och övergrepp skapas ens av ideologisk övertygelse. Det sker inom systemet, av sig självt. Av ren banalitet.
Och det stör mig att man inte längre förstår själva grundprincipen av de slutsatser som Hanna Arendt och andra kom fram till.
Jag tror inte heller de mest avskyvärda övergrepp och övergrepp skapas ens av ideologisk övertygelse. Det sker inom systemet, av sig självt. Av ren banalitet.
Och det stör mig att man inte längre förstår själva grundprincipen av de slutsatser som Hanna Arendt och andra kom fram till.
lördag 16 april 2011
Om att sno kampanjer - tecken på förakt
Rädda barnen har varit internetvärldens fokus den senaste tiden. Anledningen är en kampanj i USA som riktar in sig på HBT-ungdomars utsatthet. Den lyfter upp att det blir bättre - fortsätt vara den du är.
I kampanjtexten riktar den sig till "homo, bi och transsexuella och andra mobbade ungdomar". Rädda barnen och TV3 tyckte att "andra mobbade ungdomar" var det relevanta och allt annat skulle man strunta i. Så lockade man med ett antal kändisar i upplägget och snodde således kampanjen rakt av.
Rädda barnen har en minst sagt dålig historia bakom sig vad gäller homosexuella. De har för bara några år sedan påstått att homosexuella inte lämpar sig som föräldrar och antytt att homosexuella rörelsen skulle ägna sig åt organiserad pedofili. Jag har alltid haft ett visst förakt för rörelsen efter detta och i det skenet blir det extra svårt att se hur de kapar denna kampanj och gör det till något helt annat. "It gets better" heter den på engelska och svenska översättningen är därmed "Det blir bättre". Kritiken var massiv - rädda barnens arrogans och oförstående likaså. Där man till en början föraktfullt kallar homosexuella för att "exkludera" andra grupper och sedan säger "vi lyssnar" i ena andetaget och i nästa säga "men vi förstår inte" och med olika sätt fortsätta uttrycka förakt. En av de värsta på området är rädda barnens egna kommunikationsansvarig som uppvisar ett beteende man ofta ser hos mellanchefer. Jag förstår att hon kommit upp sig med de hårda nypor - förakt för svaghet och att trampa nedåt. Men det är kanske inte bästa egenskapen hos en kommunikationschef.
Vad är det rädda barnen inte förstår? Det upplevs, och med all rätt, som att man bestämt sig för att homosexuella ungdomar inte är att ta på allvar. Det är samma problem för homosexuella ungdomar som för andra utsatta. Det är inte alls så. It gets better handlar om rätten att få fortsätta vara som man är - och att man kommer få ha det bra för det sen. Det finns ingen sådan relevans i de andra fallen. Ni kan prata om "it gets better" på andra nivåer - men då är det faktiskt en lögn. För en del blir det bättre. För en del blir det sämre. Men det har i det läget ingenting med deras utsatthet i sig att göra från skolan.
Att det blir bättre handlar om att det blir lättare att leva som homosexuell- att man själv kan välja sammanhang att finna acceptans. Kanske inte minst för sig själv. Det är allvarligt att rädda barnen så lätt avfärdar detta. Personligen är jag övertygad om att det beror på en hög andel homofobi hos deras företrädare som ännu är mycket djupt rotat.
Och innan eventuella vänsteranhängare (vilket jag själv är) börjar heja på mot rädda barnen när de som homofobisk rörelse börjar visa sitt rätta anlete så vill jag påminna om hur man själva valde att kapa en annan fråga. Nämligen kristallnatten som påminner mig om min släkts förintelse under andra världskriget och den ständigt närvarande antisemitismen och rasismen. Istället gjorde man om den till att i alarmerande hög utsträckning handla om Israel-Palestina frågan. Viktigt ämne i sig, men som känns i minst lika stor grad som ett stort antisemitisk fuck you tecken. Om ni håller med mig på punkt ett borde ni hålla med mig på detta också.
Förövrigt anser jag att Jonas Gardell har fel, och agerar som en Judas Iskariot. Han tycks inte heller förstå skillnaden. Tänk igenom det här en gång till!
Heder åt RFSL som startade upp kampanjen sådan som det ska vara. Återstår att se om TV3 tänker stämma dem.
I kampanjtexten riktar den sig till "homo, bi och transsexuella och andra mobbade ungdomar". Rädda barnen och TV3 tyckte att "andra mobbade ungdomar" var det relevanta och allt annat skulle man strunta i. Så lockade man med ett antal kändisar i upplägget och snodde således kampanjen rakt av.
Rädda barnen har en minst sagt dålig historia bakom sig vad gäller homosexuella. De har för bara några år sedan påstått att homosexuella inte lämpar sig som föräldrar och antytt att homosexuella rörelsen skulle ägna sig åt organiserad pedofili. Jag har alltid haft ett visst förakt för rörelsen efter detta och i det skenet blir det extra svårt att se hur de kapar denna kampanj och gör det till något helt annat. "It gets better" heter den på engelska och svenska översättningen är därmed "Det blir bättre". Kritiken var massiv - rädda barnens arrogans och oförstående likaså. Där man till en början föraktfullt kallar homosexuella för att "exkludera" andra grupper och sedan säger "vi lyssnar" i ena andetaget och i nästa säga "men vi förstår inte" och med olika sätt fortsätta uttrycka förakt. En av de värsta på området är rädda barnens egna kommunikationsansvarig som uppvisar ett beteende man ofta ser hos mellanchefer. Jag förstår att hon kommit upp sig med de hårda nypor - förakt för svaghet och att trampa nedåt. Men det är kanske inte bästa egenskapen hos en kommunikationschef.
Vad är det rädda barnen inte förstår? Det upplevs, och med all rätt, som att man bestämt sig för att homosexuella ungdomar inte är att ta på allvar. Det är samma problem för homosexuella ungdomar som för andra utsatta. Det är inte alls så. It gets better handlar om rätten att få fortsätta vara som man är - och att man kommer få ha det bra för det sen. Det finns ingen sådan relevans i de andra fallen. Ni kan prata om "it gets better" på andra nivåer - men då är det faktiskt en lögn. För en del blir det bättre. För en del blir det sämre. Men det har i det läget ingenting med deras utsatthet i sig att göra från skolan.
Att det blir bättre handlar om att det blir lättare att leva som homosexuell- att man själv kan välja sammanhang att finna acceptans. Kanske inte minst för sig själv. Det är allvarligt att rädda barnen så lätt avfärdar detta. Personligen är jag övertygad om att det beror på en hög andel homofobi hos deras företrädare som ännu är mycket djupt rotat.
Och innan eventuella vänsteranhängare (vilket jag själv är) börjar heja på mot rädda barnen när de som homofobisk rörelse börjar visa sitt rätta anlete så vill jag påminna om hur man själva valde att kapa en annan fråga. Nämligen kristallnatten som påminner mig om min släkts förintelse under andra världskriget och den ständigt närvarande antisemitismen och rasismen. Istället gjorde man om den till att i alarmerande hög utsträckning handla om Israel-Palestina frågan. Viktigt ämne i sig, men som känns i minst lika stor grad som ett stort antisemitisk fuck you tecken. Om ni håller med mig på punkt ett borde ni hålla med mig på detta också.
Förövrigt anser jag att Jonas Gardell har fel, och agerar som en Judas Iskariot. Han tycks inte heller förstå skillnaden. Tänk igenom det här en gång till!
Heder åt RFSL som startade upp kampanjen sådan som det ska vara. Återstår att se om TV3 tänker stämma dem.
söndag 20 februari 2011
Säljsekter - en betraktelse
Jag har ett antal historier som gör mig haveristisk. Flertalet av dem kan jag inte berätta men nu är det iallafall tid att berätta min lillebrors historia. Detta efter SVTs avslöjanden om phone-house - är det här högst personligt.
Hopp om jobb
För ett par år sedan flyttade han från Skåne där vi är uppväxta upp till Stockholm för att hitta jobb, arbetsmarknaden i Skåne är väldigt dålig och Kristianstad dras med något av de högsta sifforna för ungdomsarbetslöshet i landet. Så vi tänkte att det var en god idé. Jag bodde i Stockholm (förvisso som inneboende hos en kompis) och hade jobb och med lite kontakter och lite push kanske man skulle kunna få in en fot på arbetsmarknaden här. Så hit kom han med sina två resväskor där jag och min kompis lite elakt placerade honom bakom en bokhylla ute i en av ytterförorterna till Stockholm.
Han försvann iväg på ett antal ställen, letade faktiskt rätt intensivt men blev uppfångad av en grupp som lovade honom guld och gröna skogar. Det fanns stora möjligheter till att tjäna riktigt bra med stålar lovade de. Jobbet: att sälja tele2-abbonemang till företag.
Slips och kostym , glatt leende och säljhumör. Och hela ditt liv. Det var vad de krävde.
Det var lite otäckt att se vad som hände med lillebror under den här perioden. Det var väldigt dubbelt för honom - han gick snabbt in i deras kultur. Han gick upp tidigt på morgonen, åkte in för att arbeta extra på kontoret med att renovera (ett arbeta han gjorde helt gratis), åkte runt och sälja. Och allt detta på provision. Samtidigt som han ville ge allt för företaget förstod han att det här nog inte var så bra, men han ville tro.
Enda lönen de fick var när han sålde någonting. Efteråt var det en semi-obligatorisk afterwork som gällde. Skulle du någonsin komma någonstans var det ett måste.
Givetvis skrevs ett dokument på om att han inte fick yppa något om företagets "unika utbildningspolitik" för någon, men jag kan här avslöja att det rörde sig väldigt lite om pedagogiska grepp och mer om klassisk hjärntvätt och manipulation.
Stress och obetald arbetstid
Lillebror blev alltmer stressad. Och syntes alltmer sällan till. Han var jättetrött och hela tiden orolig för om han skulle sälja någonting. Samtidigt skulle alla samtal för jobbet, vilket var en hel del, göras med en egen mobiltelefon och stås för själva. Tiderna var exakta, man skulle vara inne vid ett visst klockslag - och åka hem vid ett annat. Att inte vara där exakta timmar var ett brott mot anställningsavtalet. Man kan fråga sig lite vilka repressalier de hade då ingen timlön någonsin betalades ut...
Men lillebror följde upp, till punkt och pricka. Medan jag och ett par vänner började säga att det inte var bra för honom. Att det var ren lurendrejeri. Samtidigt så blev han befordrad. Det innebar ingen högre lön. Snarare sämre eftersom befordran innebar mer ansvar men samtidigt skulle lillebror vara med och ge lite av pengarna till de nya som anställdes för att "få in dem" i gamet. De enda som vältrade sig i pengar på alla dessa säljares bekostnad var de högsta cheferna.
Till slut fick lillebror nog. Det tog fyra månader, begynnande magsår, besök på akutmottagning och en arbetsbeskrivning som slutligen avslöjade hela konceptet med hjärntvätt när han fick instruktioner för att lära upp nya säljare. Samt mängder av timmar oavlönat arbete och skyhöga telefonräkningar.
Dålig sci-fi
I efterhand kom fler och fler absurda historier fram från min lillebror om vad som egentligen pågick. På afterworken uppmuntrade cheferna för att bryta all "negative input" som kunde komma. Som exempel berättade någon stolt hur han brutit kontakten med sin familj då de inte gillade hans jobb. Och att han uppmanats att bryta med oss, som sa åt honom att sluta.
Varje morgon inleddes med pepp- vilket innebar techno på hög nivå. Techno var pepp. Allt annat var fel. Min lillebror är inte världens mesta technofan- och hade gjort en blandskiva med bl.a. grunge som han tog med sig till jobbet när han var där en dag tidigare tillsammans med en kollega som gillade samma musik. När chefen kom in och hörde musiken, tog han ut skivan och sa högt att detta var dålig musik - deppmusik - som man absolut inte kunde lyssna på som säljare, och bröt sonika sönder den inför de församlade.
Beskrivningen av kontoret är som att skåda in i en dålig sci fi. Ständiga rullande digitala scoreboard som berättar hur mycket folk säljer. Och en stor widescreen som visade tal från cheferna i Cobragroup.
Och jag har antagligen inte berättat en tiondel...
Build break build
Så den här utbildningen? De kallade den för "build-break-build". Efter att ha läst socialpsykologi kan man se hur exakt den var klassisk hjärntvättsteorier. Den gick ut på att i inledande fasen bygga upp en person till skyarna. Få personen att må så bra som möjligt. Finna trygghet och gemensamt i gruppen. För att sedan stenhårt kritisera alla former av tillfälliga brister - att man inte säljer tillräckligt, att man inte alls är så bra som de förväntade sig. I det läget vill personen så gärna få tillbaka erkännandet att de - beroende på hans/hennes psykologiska grundstabilitet - är beredd att göra nästan vad som helst för att få tillbaka känslan av uppbyggnad man fick i början. Det här lärdes alltså ut av företaget, min lillebror fick en plötslig insikt här. "Det var alltså vad de gjorde med mig? Det var fruktansvärt. Och nu vill de att jag skall göra så mot andra".
Som storebror är man väl alltid extremt stolt över sina syskon, här är jag extra stolt. Här bestämde han ju sig för att det fick vara nog. Och lämnade.
Företagets namn då?
Cobra group heter det stora företaget, det internationella. WWP Sweden hette dotterbolaget här i Sverige, men har numera bytt namn till dsa-group. Samma kontor i zinkensdamm och samma ledare och chefer som förr.
Fortsättningen - arbetsförmedlingen i Kristianstad
Man skulle kunna hoppas att historien slutade här, någorlunda lyckligt som varnande exempel. Men det gör den tyvärr inte. Lillebror lämnade Stockholm och åkte tillbaka till Kristianstad där han fortsatte söka jobb i en svår ekonomi - när krisen blir allt värre och jobbpolitiken alltmer absurd. Från arbetsförmedlingen blev han där hänvisad ett försäljningsjobb i Stockholm - han hade ju jobbat med det förr. Lönen försäljningsjobbet hade att erbjuda var inget kollektivavtalat. Nej: ren provision. Min lillebror vägrade och blev utskriven från arbetsförmedlingen. Tar man inte det anvisade jobbet från AF så förlorar man alla former av ersättningar alltså. Inkluderat rena sektjobb! Så går staten och kapitalet hand i hand - som det heter i de gamla sångerna.
(Ps. Givetvis går Phonehouse VD ut och dementerar och hävdar att deras medarbetare är så nöjda så. Det här känns igen. Hittar DSA-group min blogg lär de fyllas av kommentarer från "nöjda anställda". Men vi vet bättre. Vi går inte på er desinformation!)
---
Gott påtalat från Elin Grelsson. Och varför har inte ungdomar rätt att må bra de med?
Hopp om jobb
För ett par år sedan flyttade han från Skåne där vi är uppväxta upp till Stockholm för att hitta jobb, arbetsmarknaden i Skåne är väldigt dålig och Kristianstad dras med något av de högsta sifforna för ungdomsarbetslöshet i landet. Så vi tänkte att det var en god idé. Jag bodde i Stockholm (förvisso som inneboende hos en kompis) och hade jobb och med lite kontakter och lite push kanske man skulle kunna få in en fot på arbetsmarknaden här. Så hit kom han med sina två resväskor där jag och min kompis lite elakt placerade honom bakom en bokhylla ute i en av ytterförorterna till Stockholm.
Han försvann iväg på ett antal ställen, letade faktiskt rätt intensivt men blev uppfångad av en grupp som lovade honom guld och gröna skogar. Det fanns stora möjligheter till att tjäna riktigt bra med stålar lovade de. Jobbet: att sälja tele2-abbonemang till företag.
Slips och kostym , glatt leende och säljhumör. Och hela ditt liv. Det var vad de krävde.
Det var lite otäckt att se vad som hände med lillebror under den här perioden. Det var väldigt dubbelt för honom - han gick snabbt in i deras kultur. Han gick upp tidigt på morgonen, åkte in för att arbeta extra på kontoret med att renovera (ett arbeta han gjorde helt gratis), åkte runt och sälja. Och allt detta på provision. Samtidigt som han ville ge allt för företaget förstod han att det här nog inte var så bra, men han ville tro.
Enda lönen de fick var när han sålde någonting. Efteråt var det en semi-obligatorisk afterwork som gällde. Skulle du någonsin komma någonstans var det ett måste.
Givetvis skrevs ett dokument på om att han inte fick yppa något om företagets "unika utbildningspolitik" för någon, men jag kan här avslöja att det rörde sig väldigt lite om pedagogiska grepp och mer om klassisk hjärntvätt och manipulation.
Stress och obetald arbetstid
Lillebror blev alltmer stressad. Och syntes alltmer sällan till. Han var jättetrött och hela tiden orolig för om han skulle sälja någonting. Samtidigt skulle alla samtal för jobbet, vilket var en hel del, göras med en egen mobiltelefon och stås för själva. Tiderna var exakta, man skulle vara inne vid ett visst klockslag - och åka hem vid ett annat. Att inte vara där exakta timmar var ett brott mot anställningsavtalet. Man kan fråga sig lite vilka repressalier de hade då ingen timlön någonsin betalades ut...
Men lillebror följde upp, till punkt och pricka. Medan jag och ett par vänner började säga att det inte var bra för honom. Att det var ren lurendrejeri. Samtidigt så blev han befordrad. Det innebar ingen högre lön. Snarare sämre eftersom befordran innebar mer ansvar men samtidigt skulle lillebror vara med och ge lite av pengarna till de nya som anställdes för att "få in dem" i gamet. De enda som vältrade sig i pengar på alla dessa säljares bekostnad var de högsta cheferna.
Till slut fick lillebror nog. Det tog fyra månader, begynnande magsår, besök på akutmottagning och en arbetsbeskrivning som slutligen avslöjade hela konceptet med hjärntvätt när han fick instruktioner för att lära upp nya säljare. Samt mängder av timmar oavlönat arbete och skyhöga telefonräkningar.
| "Men.. Det har gått tio minuter nu. Har du inte fått en befodran till än? |
Dålig sci-fi
I efterhand kom fler och fler absurda historier fram från min lillebror om vad som egentligen pågick. På afterworken uppmuntrade cheferna för att bryta all "negative input" som kunde komma. Som exempel berättade någon stolt hur han brutit kontakten med sin familj då de inte gillade hans jobb. Och att han uppmanats att bryta med oss, som sa åt honom att sluta.
Varje morgon inleddes med pepp- vilket innebar techno på hög nivå. Techno var pepp. Allt annat var fel. Min lillebror är inte världens mesta technofan- och hade gjort en blandskiva med bl.a. grunge som han tog med sig till jobbet när han var där en dag tidigare tillsammans med en kollega som gillade samma musik. När chefen kom in och hörde musiken, tog han ut skivan och sa högt att detta var dålig musik - deppmusik - som man absolut inte kunde lyssna på som säljare, och bröt sonika sönder den inför de församlade.
Beskrivningen av kontoret är som att skåda in i en dålig sci fi. Ständiga rullande digitala scoreboard som berättar hur mycket folk säljer. Och en stor widescreen som visade tal från cheferna i Cobragroup.
Och jag har antagligen inte berättat en tiondel...
Build break build
Så den här utbildningen? De kallade den för "build-break-build". Efter att ha läst socialpsykologi kan man se hur exakt den var klassisk hjärntvättsteorier. Den gick ut på att i inledande fasen bygga upp en person till skyarna. Få personen att må så bra som möjligt. Finna trygghet och gemensamt i gruppen. För att sedan stenhårt kritisera alla former av tillfälliga brister - att man inte säljer tillräckligt, att man inte alls är så bra som de förväntade sig. I det läget vill personen så gärna få tillbaka erkännandet att de - beroende på hans/hennes psykologiska grundstabilitet - är beredd att göra nästan vad som helst för att få tillbaka känslan av uppbyggnad man fick i början. Det här lärdes alltså ut av företaget, min lillebror fick en plötslig insikt här. "Det var alltså vad de gjorde med mig? Det var fruktansvärt. Och nu vill de att jag skall göra så mot andra".
Som storebror är man väl alltid extremt stolt över sina syskon, här är jag extra stolt. Här bestämde han ju sig för att det fick vara nog. Och lämnade.
Företagets namn då?
Cobra group heter det stora företaget, det internationella. WWP Sweden hette dotterbolaget här i Sverige, men har numera bytt namn till dsa-group. Samma kontor i zinkensdamm och samma ledare och chefer som förr.
Fortsättningen - arbetsförmedlingen i Kristianstad
Man skulle kunna hoppas att historien slutade här, någorlunda lyckligt som varnande exempel. Men det gör den tyvärr inte. Lillebror lämnade Stockholm och åkte tillbaka till Kristianstad där han fortsatte söka jobb i en svår ekonomi - när krisen blir allt värre och jobbpolitiken alltmer absurd. Från arbetsförmedlingen blev han där hänvisad ett försäljningsjobb i Stockholm - han hade ju jobbat med det förr. Lönen försäljningsjobbet hade att erbjuda var inget kollektivavtalat. Nej: ren provision. Min lillebror vägrade och blev utskriven från arbetsförmedlingen. Tar man inte det anvisade jobbet från AF så förlorar man alla former av ersättningar alltså. Inkluderat rena sektjobb! Så går staten och kapitalet hand i hand - som det heter i de gamla sångerna.
(Ps. Givetvis går Phonehouse VD ut och dementerar och hävdar att deras medarbetare är så nöjda så. Det här känns igen. Hittar DSA-group min blogg lär de fyllas av kommentarer från "nöjda anställda". Men vi vet bättre. Vi går inte på er desinformation!)
---
Gott påtalat från Elin Grelsson. Och varför har inte ungdomar rätt att må bra de med?
torsdag 17 februari 2011
Entrepenörernas fel...
De borgerliga politikerna har funnit den ultimata syndabocken.
De som utför uppdragen, företagen bakom entrepenaden. De som utför tjänsterna åt dem. Att man tidigare skyllt alla problem med utförsäkrade på tjänstemän hos försäkringskassan är vältjänst. Att skylla den försämrade kvalitén i skolan på några som styrde sverige för över 5 år sen är också välkänt.
Men nu menar man att allt från busstrafik som inte går till att sjukhusen är överbelagda också det inte är politikernas fel.
Stockholm har överbeläggning på sina sjukhus. Sjukvårdspersonaleen sliter sitt hår. Men alliansen som styr Stockholm är kallsinnig:
"– Sjukhusen har ganska stora överskott, det ger dem utrymme att ladda upp med fler vårdplatser, säger Anna Starbrink, (FP), ordförande i landstingets produktionsutskott."
Vad menar kvinnana? Vem annars än politikerna kan göra jobbet med att öka antalet vårdplatser? Det är helt absurt att det är stora vinstmaskiner, som för skattepengar pumpar upp sina ägare med mer pengar men skiter i sitt uppdrag.
Undrar hur mycket man faktiskt skulle kunna öka kvalitén och förbättra verksamheterna om man tog bort alla vinster och faktiskt la ut dem på själva verksamheten?
Vi går inte på det! Det är POLITIKERNAS ansvar att vi har bostadsbrist och bostadssegregation. Det är POLITIKERNAS fel att vi har arbetslöshet. Det är POLITIKERNAS fel att vi inte har snabbspår och tågen inte går. Ta ert ansvar!
De som utför uppdragen, företagen bakom entrepenaden. De som utför tjänsterna åt dem. Att man tidigare skyllt alla problem med utförsäkrade på tjänstemän hos försäkringskassan är vältjänst. Att skylla den försämrade kvalitén i skolan på några som styrde sverige för över 5 år sen är också välkänt.
Men nu menar man att allt från busstrafik som inte går till att sjukhusen är överbelagda också det inte är politikernas fel.
Stockholm har överbeläggning på sina sjukhus. Sjukvårdspersonaleen sliter sitt hår. Men alliansen som styr Stockholm är kallsinnig:
"– Sjukhusen har ganska stora överskott, det ger dem utrymme att ladda upp med fler vårdplatser, säger Anna Starbrink, (FP), ordförande i landstingets produktionsutskott."
Vad menar kvinnana? Vem annars än politikerna kan göra jobbet med att öka antalet vårdplatser? Det är helt absurt att det är stora vinstmaskiner, som för skattepengar pumpar upp sina ägare med mer pengar men skiter i sitt uppdrag.
 |
| Här.. en utförsäkrad i FAS 3 med ledgångsreumatism. Vi ger er 7000 till er rika så ni kan anställa mer städhjälp. Hör jag 7000 nån? |
Undrar hur mycket man faktiskt skulle kunna öka kvalitén och förbättra verksamheterna om man tog bort alla vinster och faktiskt la ut dem på själva verksamheten?
Vi går inte på det! Det är POLITIKERNAS ansvar att vi har bostadsbrist och bostadssegregation. Det är POLITIKERNAS fel att vi har arbetslöshet. Det är POLITIKERNAS fel att vi inte har snabbspår och tågen inte går. Ta ert ansvar!
tisdag 4 januari 2011
Högern är korrupt!
"Makt korrumperar" - är ju ett populärt gammalt talesätt. Jag har haft en del invändningar mot det men frågan är om det inte bevisar sig själv nu.
Länge satt sossarna vid makten, och så småningom kom de allt längre från verkligheten. Det fanns iallafall en känsla för rättvisa i grunden, en vilja att förbättras. Mot sig hade man en bitsk opposition som i sina bästa stunder kunde peka på vad de ansåg vara politikernas klåfingrighet. De skulle hålla sig borta från människors privatliv - var ordet. Och med det argumentet har man varit emot de mesta av förbättringar också.
Och visst var man inne och fingrade för mycket ibland.
Och mitt i allt detta var t.o.m. friskolor ganska trevliga, låt flera olika pedagogiska ideér komma fram. Tills det visar sig att man inte var intresserad av pedagogiska ideér utan av stora utbildningsföretag som nära nog totalkraschat svensk utbildning (även om Björklund fortsätter skylla på sossarna och tänker fortsätta göra så i 3 generationer till tydligen). Samtidigt som all form av pedagogiskt nytänkande och för all del riktig pedagogisk forskning stryps av herr Björklund där man eftersträvar likriktning än mer.
Nej när oppositionen väl fick plats vid maktens köttgryter luktade dess herrar möjligheten att skapa samhället efter sina sjuka ideal och viljan att införa alla möjliga former av obligatoriska nedvärderande åtgärder som finns. Fler betyg, obligatoriska viktkontroller, tjockisskatter (trots lam ursäkt), hälsodeklarationer, hårdare kontroller. Mer och mer och mer obligatoriskt helt enkelt, mer kontroll över ditt liv. Och detta inte längre med förmåner, fördelningspolitik och visioner om ett rättvisare samhälle som socialdemokraterna iallafall en gång hade. Istället är det snarare 50-talsdrömmen som kommer upp, där det goda livet definieras av ytterst snäva ideal. Alla som inte passar in skall inte ens hjälpas längre. De skall straffas. Och ju hårdare desto bättre.
Makten har korrumperat högern, på bara några år. 100 gånger snabbare än den korrumperade vilken sossepamp som helst.
Med alla nya datalagringsdirektiv som antas - liksom FRA och IPRED försäkras plötsligt staten en sådan kontroll över vem du är och vad du gör att dess like nog inte setts sen Gestapos dagar. Eller inte ens då, alldeles säkert hade alla dessa fascistdiktaturer kramat händerna i förtjusning i den enkelhet med vilket man kommer åt de mest privata detaljerna hos människor.
Jag vill inte att mina mailkonversationer skall sparas. Även om man berättar om och om igen för mig att det "bara är terrorister" man vill åt och "har man bara rent mjöl i påsen så..", så tror jag inte på det. Även om jag skulle lita på regeringen av idag (vilket jag inte heller fullt ut gör) så vad kommer hända med alla dessa uppgifter imorgon när Sverigedemokraterna tar makten?
Länge satt sossarna vid makten, och så småningom kom de allt längre från verkligheten. Det fanns iallafall en känsla för rättvisa i grunden, en vilja att förbättras. Mot sig hade man en bitsk opposition som i sina bästa stunder kunde peka på vad de ansåg vara politikernas klåfingrighet. De skulle hålla sig borta från människors privatliv - var ordet. Och med det argumentet har man varit emot de mesta av förbättringar också.
Och visst var man inne och fingrade för mycket ibland.
Och mitt i allt detta var t.o.m. friskolor ganska trevliga, låt flera olika pedagogiska ideér komma fram. Tills det visar sig att man inte var intresserad av pedagogiska ideér utan av stora utbildningsföretag som nära nog totalkraschat svensk utbildning (även om Björklund fortsätter skylla på sossarna och tänker fortsätta göra så i 3 generationer till tydligen). Samtidigt som all form av pedagogiskt nytänkande och för all del riktig pedagogisk forskning stryps av herr Björklund där man eftersträvar likriktning än mer.
 |
| Rätt sak i rätt skåp. Rätt karl till rätt fru. Rätt storlek på skorna. |
Nej när oppositionen väl fick plats vid maktens köttgryter luktade dess herrar möjligheten att skapa samhället efter sina sjuka ideal och viljan att införa alla möjliga former av obligatoriska nedvärderande åtgärder som finns. Fler betyg, obligatoriska viktkontroller, tjockisskatter (trots lam ursäkt), hälsodeklarationer, hårdare kontroller. Mer och mer och mer obligatoriskt helt enkelt, mer kontroll över ditt liv. Och detta inte längre med förmåner, fördelningspolitik och visioner om ett rättvisare samhälle som socialdemokraterna iallafall en gång hade. Istället är det snarare 50-talsdrömmen som kommer upp, där det goda livet definieras av ytterst snäva ideal. Alla som inte passar in skall inte ens hjälpas längre. De skall straffas. Och ju hårdare desto bättre.
Makten har korrumperat högern, på bara några år. 100 gånger snabbare än den korrumperade vilken sossepamp som helst.
Med alla nya datalagringsdirektiv som antas - liksom FRA och IPRED försäkras plötsligt staten en sådan kontroll över vem du är och vad du gör att dess like nog inte setts sen Gestapos dagar. Eller inte ens då, alldeles säkert hade alla dessa fascistdiktaturer kramat händerna i förtjusning i den enkelhet med vilket man kommer åt de mest privata detaljerna hos människor.
Jag vill inte att mina mailkonversationer skall sparas. Även om man berättar om och om igen för mig att det "bara är terrorister" man vill åt och "har man bara rent mjöl i påsen så..", så tror jag inte på det. Även om jag skulle lita på regeringen av idag (vilket jag inte heller fullt ut gör) så vad kommer hända med alla dessa uppgifter imorgon när Sverigedemokraterna tar makten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)