"Det är inte er han menar"

Mitt liv är fullt av anekdoter - små historier som gärna upprepas in i det oändliga. Det är inte bara egna livserfarenheter som berättas om och om igen utan som någon form av familjeberättelse tar man till sig andras erfarenheter och historia och berättar igen.

Ibland flera generationer tillbaka i tiden.

Bland de viktigaste anekdoterna som finns är de från min farmor och farfars liv. De levde i Tyskland under -20 och -30talet.

Jag tittar på siffrorna på skärmen.
Det är snart hundra år sedan.
Så mycket har hänt sedan dess.
Och ändå så lite.
Min farfar gick bort i början på 80-talet och min farmor för några år sedan. Kvar har jag deras historier.

Så här kommer en av de viktigaste berättelserna från min släkt. Den är kanske inte alls särskilt märkvärdig i sig. Och egentligen inte med ett budskap som inte redan finns på så många andra platser.

Farmor och farfar var judar, utöver det var min farfar också en aktiv anarko-kommunist vilket föranlett en del bekymmer med ordningsmakten efter olaga affischering med ”högförräderi”-innehåll redan under Weimarrepubliken. Utan att gå in på detaljer kring just den historien kan vi nog anse det fallet vara såpass preskriberat att jag utan omskrivningar och med viss stolthet kan meddela att farfar indirekt nog faktiskt hade medverkat vid affischeringen i fråga om än som spanare efter polis medan de andra klistrade. Frikänd i ”brist på bevis” lades dock fallet ner tills nazisterna tog makten.

Gestapo bestämde sig för att öppna fallet igen, och sent en natt kommer de och hämtar honom för förhör. En anarkokommunistisk jude var något alldeles extra för den nazistiska regimen. Året är 1934. Exakt hur min farfar lyckas övertyga övertyga dem att de just den gången hade fått tag i fel person - i fel herr Cohen, är oklart. Men han lyckas och i samtal med några andra blir det klart att han snart måste fly.

Hur de trots att land efter land stängde portarna för judarna ändå lyckades fly är en historia i sig men hur som helst hade de nu fått möjlighet att ta sig ifrån Tyskland.

Farfar var utöver aktiv anarkokommunist på många sätt så tysk man kunde bli och sprang omkring i den märkligt nationalromantiska föreningen ”wandervogel” och lekte scouter som ung också. I min värld har de lederhosen på sig, alla dessa scouter. Och joddlar. Det var storromantiskt tyskt, med den tidens idé om att leva nära naturen. En slags civilisationskritik tillsammans med en för sin tid typisk sentimentalitet och stolthet.
I varje fall kom wandervogel att helt uppgå i nazisternas småmysiga organisation Hitler-jugend ganska snart. Die wandervögel finns förövrigt med i en liten textrad i ”ökända hästen från Troja” av Karl Gerhard om ni läser noga.

Så långt alltås bakgrunden.

Min farmor och farfar sitter och har en sista middag i Tyskland innan de skall bege sig iväg. Vänner kommer och hälsar på. Så har även min farfars gamla kamrater bestämt sig för att ta ett sista farväl av sin gamla vän från Wandervögel - min farfar. Inlunsande kommer så de gamla kamraterna i sina Hitler-uniformer med hakors-armbindlar runt armarna för att säga hejdå till sin judiska vän.

Här någonstans blir det för mycket för min farmor. Hon får ett mindre utbrott och säger ifrån.

”Hur kan ni komma hit i de där uniformerna? Är det inte höjden av fräckhet?”

Nazisterna försvarar sig, men farmor fortsätter och i vad jag gissar i sin tradition att alltsedan dess fortfarande kalla Hitler för ”mister Hitler” - med en något nedlåtande ton. Jag antar att det har att göra med vägran att erkänna hans många olika titlar även om hon ibland kunde yttra "den lilla kopralen" vilket också var väldigt laddat.

”Har ni inte hört vad mister Hitler säger om judarna?”

Farfars gamla kompis manar lugnande.

”Men det förstår ni ju- han menar inte er. Det är östjudarna han menar”

*RIDÅ*

11 år senare var nästan hela släkten utraderad i gaskamrar.

Det här skall gärna säga på tyska: ”Die Ostjuden”

Och något som vi gärna upprepat i alla de fall när man hör de grova generaliseringarna följt av ”men inte ni”. Eller ”inte de”.

Ja historien är inte mycket mer än en variation på en välkänd dikt tillskriven Niemöller, eller varför inte John Donnes ”fråga inte vem klockan klämtar för”.

För nog har jag hört mycket ”ostjuden” - i valet 2010. Inte minst i homofrågan då jag själv är bög. Det är riktigt tragiskt hur det faktiskt finns homosexuella som är beredda att ge det vedervärdiga partiet Sverigedemokraterna sin röst.

Det finns också ett avståndstagande mot att dra paralleller till nazisttiden. Nazismen är ett sånt skällsord idag att det gått bortom sin historiska förankring. Dess brott så vedervärdiga att nazisterna själva tagit sig nästan diaboliska proportioner och någonstans där har vissa möjligheter att dra historisk lärdom gått förlorade. Som att det inte var ett helt folk som plötsligt blev galet. Att vara nazist inte var lika med att vara ”ondskefull” utan någon som uppenbarligen kunde umgås med sina judiska vänner.

Nazismen var rumsren, så även i Sverige. Ett visst motstånd fanns, men då oftare betraktat som ett litet lustigt fenomen men som man nog måste förstå hade ”vissa poänger”. Oftare sågs de som varnade för nazisterna som en större fara. Inte minst bland högerpartisterna.

Det började så här – det började med att ett märkligt tramsparti får ett par procentenheter. Och så småningom släpper vi in dem – att vara fascist och sverigedemokrat är inte längre skamligt.

Men jag upprepar – man måste sätta ned foten. Det är inte kaffe som vanligt med dessa herrar (det är nästan uteslutande herrar) och damer. Har du vänner och bekanta som är sverigedemokrater så markera tydligt, visa att det faktiskt inte är okej att rösta och tycka som de gör. Så kanske de åter gömmer ner sina hakors-armbindlar långt ner i byrålådan...