Jag har svårt att begränsa mig- men här är (tro det eller ej) den lite längre versionen av insändare publicerad i flamman.
Rörelsen är heteronormativ
Det finns en stark heternormativitet inom vänsterrörelsen. Något man är blind för, och något jag försökt påtala förut utan egentligt resultat. Antagligen har jag skrivit texterna för djupt insyltade i teoretiska resonemang . Därför kommer jag börja med att berätta det ur mitt pespektiv. Som jag upplever det.
Det är alltid svårt i den situationen, att som någon minoritet beskriva en situation då man oftast får mothugget av någon som kan säga att "sådär är det inte alls".
I samband med twitter-upproret "#homoriot" och "#transriot" där HBT-personer delade med sig av erfarenhet av diskriminering så ordnade SVT en debatt som gick ut på att HBT-personerna skulle försvara sig mot att ses som "bara gnälliga" och "det kunde vara värre". Detta istället för att diskutera kränkningarna i sig.
Hur ser man diskriminering?
Att utsättas för diskriminering eller kränkningar kan vara något som man inte ens tänker på eller fullt ut märker. I en viss vardag är det så vanligt att det är normalt och man reagerar inte över det. Och även den rent fysiska misshandel homosexuella kan råka ut för (och det är många av oss som gjort) så inser man kanske inte ens det när det händer. Att det är ett brott man råkat ut för. Att någon har tagit bort ens rätt att vara människa på samma villkor.
Och vad var det egentligen som hände när min hyresvärd sa att de inte kunde hyra ut till oss utan föredrog "familjer" och inte "kompisar"? Vad var det egentligen som hände när hotellpersonalen gick upp och drog isär våra sängar när de insåg att vi var två killar som bokat rum? Och vad var det som hände när folk i Ung Vänster viftade på händerna, skvallrade och sa att det bara var en "fas" och jag ville "vara märkvärdig" när det var pojkvän jag skaffade och inte en flickvän?
Och vad var det som hände där på kvarnby folkhögskola den där gången för tio år sedan, under en temadag om feminism och jämställdhet?
Där satt vi i den där gruppen med bara killar och hade olika typer av värderingsövningar. Separatistisk verksamhet där tjejerna hade självförsvar och emancipatoriska feministiska diskussioner. Och vi killar? Ja där satt jag plötsligt med andra män och diskuterade värderingar. Värderingar om mig visade det sig, fastän inte alla visste vem de pratade om. För ett antal av dem deklarerade högt och tydligt hur de hatade bögar, eller iallafall tyckte det var jätteäckligt. Och skulle någon kille stöta på honom så skulle han kniva ner dem.
Visst sa någon ifrån lite. Men skadan var ju gjord. Skulle jag där och då berättat för alla att "jag var homosexuell"? Klart jag inte gjorde, jag såg till att vara tyst för att rädslan var större. Rädslan för att ta konflikter, för att ses som gnällig äcklig bög, och rädslan för misshandel. Och där förstördes hela min rätt till den goda arbetsmiljö och likabehandling som jag faktiskt har som elev i skolan, eller som medlem i en rörelse. Rätten att vara just den jag är utan att bli ifrågasatt eller utsättas för kränkningar och våld.
Ja, vad var det som hände den där gången och så många andra gånger?
Just den här gången är svaret faktiskt väldigt enkelt: det beror på ogenomtänkt pedagogik. De helt grundlösa hemasnickrade pedagogiska övningar som delar av rörelsen tror sig kunna arbeta med gentemot män. Män som en egen kategori - helt utan någon som helst förhållande till vad det egentligen innebär.
Pedagogiskt arbete kring värderingar finns förvånansvärt lite forskat runt mot vad som egentligen praktiserats. Det finns en del forskning i maskulinitet, en del kring män och feminism, men ännu mindre om ens något kring praktisk pedagogiska slutsatser eller forskning kring pedagogiska upplägg i mansgrupper kring jämlikhetsfrågor. Däremot finns en mängd små metodikexempel, ideér om hur man ska jobba men egentligen betydligt mindre om varför. Den ena värre än den andra. En av avarterna kan man se i samband med s.k. separatism som nu gjorts obligatorisk inom bl.a. Vänsterpartiet.
Slentrianmässigt tar man in frivilliga från tjej-jourer eller feministisk verksamhet för att leda värderingsövningar och hålla i feministisk separatistisk verksamhet för män. Som använder sig av sätt att arbeta med frågorna som innehåller fall av att visa vad man tycker och ta ställning. T.ex. "heta stolen" där folk aktivt ska ta ställning för ett påstående. I sämsta fall görs värderingsövningar (och väldigt många) genom påståenden som "jag tycker bögar är äckliga" där en handuppräckning snabbt kan få mig som homosexuell att konstatera ett visst antal personer i rummet tycker att jag är äcklig. I bästa fall vänder man på frågorna, men där diskussionen ändå hamnar kring om någon tycker att bögar är äckliga och ens homosexualitet är något som får och kan diskuteras. Som om det vore uppe för ständig utvärdering och vägning. Skolverket har dömt ut den här typen av pedagogiska grepp men både inom skola och framförallt folkrörelserna har det ett märkligt sett att leva sig kvar. Folkbildningsrörelserna ger ut böcker i det, frivilliga jourgrupper och andra arbetar aktivt med det.
Troligen beror det på att man inte vet bättre, men efter mina tidigare påpekanden förstår jag att det kan bero på att man inte vill veta bättre. Kanske är övningarna som används till för att vissa saker måste komma upp till ytan för att kunna bemötas? En mycket märklig tanke, som om man skulle debattera människors etniska tillhörighet högt i klassrum eller möten. Jag har förvisso stött på det också, men tror att fler förstår det absurda i de situationerna.
Etisk pedagogik
Pedagogik inom värderingar och etik är oerhört känsligt, och oerhört svårt. Man berör ämnen som lätt kränker, lätt sätter folk på undantag. Och i separatisktiska mansgrupper blir det tusen gånger svårare.
Det är lätt att förstå den gemenskap som skapas i en seperatistisk gruppering för tjejer. Samma som skapas när jag första gången satte min fot i en RFSL-lokal. Här var jag - just jag. Här var jag - just mig själv och okej och normaliteten. Visst fanns det massa andra normer jag inte nådde upp till, men homo var norm. Det var frigörande. Det var emancipatoriskt. Det var bra. Tryggheten i den skapar tryggheten i det andra. Möjligheten till att vara sig själv på ett ställe skapar möjlighet att ta plats på ett annat. Jag delade något med de andra där.
Men vad har män gemensamt? Vad är den minsta gemensamma nämnaren för att vara man? Här finns forskning i maskulinitet och som egentligen rör all form av maktformationer som vänsterns amatörpedagoger aldrig riktigt tyckts ta till sig. I min egenskap av man har jag ingen egentligt intresse av gemenskap med andra män mer än privilegiet av att vara man. Eller utsattheten av att inte vara man på rätt sätt för de andra männen. Det finns ingen normalitet att fly undan från som stärker mig i sammanhanget. Det finns ingen maktstruktur som jag i egenskap av man måste slå sönder för att frigöra mig själv. Istället står jag kvar i ett regn av antipati, ignorans, kränkningar och/eller skam. På kvarnby folkhögskola blev det kränkningar vid det mötet.
Det var vad jag tog med mig av det separatistiska "killmötet" som så många andra separatistiska killmöten. Och det är den situation av utsatthet och heteronormativitet man skapat i dessa grupper. Mot bögar, mot transpersoner som inte lever upp till förväntningarna i dessa uppdelningar. Mot de som inte passar in i den manliga maktstrukturens yttersta hierarki.
Därför anklagarjag vänstern för att understödja den här typen av heteronormativa struktur i det sätt man bygger upp delar av sin pedagogiska verksamhet. Därför anklagar jag här vänstern för att kränka människor genom att systematiskt använda sig av amatörmässiga pedagogiska grepp .
Men för en rörelse vågar jag också tro att man tar till sig av kritik och vågar förändra dåliga arbetssätt.
