lördag 21 december 2013
Varför allt våld inte är lika
Så kommer jämförelserna.
Från Reinfeldt.
Från bloggare.
Och Säpo menar t.o.m. att nazister inte alls är så dumma som vänstern är.
Och tidningarna menar att det värsta som hänt demokratin är en kastad tårta mot Jimmy Åkesson, och en låt med Timbuktu.
Och de som skriver så vill visa sig duktig - och neutral. Deras tema är: Allt våld är lika. Allt våld är fel. Ja kanske inte det statliga våldet och det statliga förtrycket. Polisens och väktares ibland orimliga övervåld. Våld som begås på institutioner av staten. På fängelser, på HVB-hem, eller inom någon form av vårdkedja. Den är ursäktad. Förståelig.
Men allt annat våld är lika...
Så tänker de...
... som om rån vid en kiosk i princip är jämförbart med nazistiskt våld.
Eller - tänker de - inte ens där lika- viss våld är t.o.m. "värre". Man kan se rubriker som "meningslöst" och "urskiljningslöst" våld.
Jag måste nu ordentligt berätta varför de har fel.
För att ett rånet vid en korvkiosk inte är lika hemsk eller värre än den skräck nazisterna utsätter vissa grupper av människor enbart p.g.a. sin etnicitet för.
För att de har fel när de pratar som om rasismen inte existerade.
För den som utsätts för våld är det en kränkning i sig - men om frågan "varför just jag" finns i ett "ja du var något av följande : *svart, muslim, jude, kvinna, homosexuell, transperson, icke-vit etc." eller "För att du tyckte att någon av de grupperna är lika mycket värda" då är våldet farligt på en mycket större nivå. Och kränkningen en gång till. Mot hela mänskligheten.
För det riktade riktade "skiljningsfulla" och "meningstänkta rasistiska" våldet är ett enormt hot mot vårt samhälle och mot alla människors lika värde. Det är det stora hotet idag och alltid. Det är något mycket speciellt och unikt med rasistiskt våld., därför att den hotar själva grunden i ett bra samhälle, den hotar varje människas okränkbara fundamentala värde.
Det gör inte min inställning till att rånet vid en korvkiosk är rätt och bra och att folk borde råna andra vid korvkiosker. Eller att jag gillar RF eller AFA eller andra vänstersekter. Men problemet är ett annat, och på en helt annan nivå och kräver annat avståndstagande och andra strategier för bemötande.
Fler röster har höjts om det här. Och det känns skönt - och viktigt att inte blanda äpplen och päron. Under tiden tar jag för de som kräver att jag tar avstånd mest av allt avstånd från Reinfeldt, SÄPO och alla de som inte förstår att se högerextremismen för det hot det verkligen är. (Och där pingade säkert FRA's dator till och jag hamnade i någon av deras listor. Igen.)
Själv kan jag tyvärr inte vara med på demonstrationen i Kärrtorp nu på söndag. Men för de som åker dit utan att förstå att demonstrationen var mot rasism utan bara åker dit för att de är "emot allt våld" bör tänka en gång till. Det är inte en "stoppa det meningslösa gatuvåldet"-demonstration. Det är inte ens en stoppa våldsamma demonstrationer-demonstration.
Och sverigedemokrater tillhör kategorin högerextremism och har inte där att göra!
söndag 27 oktober 2013
Medborgarskapets vikt
Det har i senaste debatten plötsligt förts fram argument om förlust av medborgarskap för somliga. Det hade varit enkelt att avfärda det som bara något som framkommer från Sverigedemokrater men snabbt var faktiskt även andra framme och försvarar sådana förslag.
Det är anmärkningsvärt att det ens förekommer en diskussion om att vissa människors rättigheter kan återkallas, som om mänskliga rättigheter var satta med en fotnot. Eller faktiskt själva din existens som människa ständigt skulle kunna hävas.
Vilket helt motsäger den princip om vad varande mänsklig är. Det är anmärkningsvärt att vi har ett riksdagsparti som officiellt vill frångå dessa konventioner, införa en särlagstiftning och diskriminerande lagstiftning. Det är anmärkningsvärt att debattinlägg från annat håll ifrågasätter dessa rättigheter, och detta debattinlägg ihärdigt försvaras och de som sa ifrån stämplas som "fega" och "orättvisa". Och detta från politiker som skriver utifrån sin tillhörighet i ett annat riksdagsparti: Vänsterpartiet. Det är så anmärkningsvärt att jag faktiskt är förvånad att det här inte får ett större fördömande. Nu gör jag det. Jag fördömer det här så hårt jag kan. Och de som fört fram förslagen: vet ni vad ni faktiskt föreslår?
Not:
Medborgarskap är förenat med vissa rättigheter. Medborgarskap är den grund varpå det
och intetnationella reglerna spelar. Sveriges grundlagar t.ex är faktiskt ytterst skrivna för Svenska medborgare och även om vissa mänskliga rättigheter överskrider folks medborgarskap är väldigt mycket kopplat till det. Systemet är inte vattentätt, och internationellt inte helt lätt.
I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna finns inte begreppet medborgarskap med. Men artikel 15 skvallrar om rätt att tillhöra:
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.
Att artikel 15 menar att ingen "godtyckligt" ska fråntas sin nationalitet hänger antagligen ihop med det sätt varpå medborgarskap fråntogs människor av "fel" etnicitet i Tyskland under 30- och 40-talet. Men medborgarskapet är ett mer komplicerat koncept än kanske bara nationalitet. Medborgarskap är något man har i det land man är född i. Exakt hur människor får medborgarskap skiljer sig mellan olika länder. Länge gällde i Frankrike t.ex. principen om att bara man är född i landet får man medborgarskap där. De flesta andra länder, så som Sverige, följer endast principen att barn automatiskt får sina föräldrars medborgarskap. I fler konventioner, såsom t.ex. Geneve-konventionen som Sverige skrivit under - lovar man också att underlätta för människor som befinner sig i landet (t.ex. flyktingar) att integreras och naturaliseras. Alltså få tillgång till det svenska medgborgarskapet. I det att man får ett medborgarskap ska man också ses som en naturlig del av samhället, ingen diskriminerande åtskillnad får göras mellan medborgare utifrån t.ex. etnicitet. Dessa regleras tydligt i övriga fördrag, som t.ex. Europakonventionens fördrag om mänskliga rättigheter.
För Sverigedemokraternas, och t.ex. en helt annan debattör på SVD-debatt följer ett påstående att man ska dels skriva under ett åsiktskontrakt, och dels kunna bli av med sitt medborgarskap för brottslighet. En klausul som tycks vara specifikt riktad mot en viss typ av etnicitet och därmed skapar en diskriminerande lagstiftning. Hanna Gadban, debattören på SVD, förtjänar all den kritik hon har fått för förslaget och det är med viss förvåning jag ser att flera väljer att ta henne i försvar. Några med namn och partibeteckning från Vänsterpartiet. Den här typen av åsikt kring medborgarskap är så drastisk att det faktiskt är huvudfrågan - har man blandat i något som förvägrar folks rättigheter måste man fokusera på det!
Hedersbrott är ett reellt existerande problem. Inte bara mot kvinnor utan även mot t.ex. homosexuella män. Jag har sett det. Män och kvinnor som för deras kärlek inte anses fina nog för sina familjer. Reaktionerna kan bli olika, ibland våld och hot, ibland slängs bara ungdomarna ut. Det finns både i familjer där båda föräldrarna kommer från Sverige, och där det inte är så. Att ta kamp mot detta är viktigt.
Men även förövare har rättigheter, det finns på ett plan en viktig princip för allmän-mänskliga rättigheter. Det är att man aldrig, aldrig någonsin förlorar ens rätt oavsett hur mycket man bryter mot lagar/regler/moral. Det är den grundläggande tillhörigheten som aldrig - oavsett vad får röras. Och medborgarskap är en sådan viktig grundprincip.
Medborgarskapet som form har en brokig historia, man kan se dess nuvarande form från franska revolutionen där inte längre etnicitet var den tillhörighet som angav rättigheter utan istället en likaprincip för alla människor. Visst kan vi tala om ett globalt medborgarskap, men nu är inte sakernas ordning sådan. Istället är det varje land som inom medborgarskapet fyller det med funktion och genom andra internationella överenskommelser ålägger sig att inte göra skillnad på sina medborgares rättigheter i enlighet med t.ex. sina grundlagar. Den här principen anses så viktig att flera fördrag har skrivits under av Sverige (t.ex. Europeiska konventionen om medborgarskap, 1961 års FN-konvention om begränsning av statslöshet), och internationella rättighetskonventioner klargör att man inte har rätt att göra folk statslösa (vissa undantag finns men inte de som har debatterats, och även dessa undantag anser jag är fel).
I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna finns inte begreppet medborgarskap med. Men artikel 15 skvallrar om rätt att tillhöra:
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.
Att artikel 15 menar att ingen "godtyckligt" ska fråntas sin nationalitet hänger antagligen ihop med det sätt varpå medborgarskap fråntogs människor av "fel" etnicitet i Tyskland under 30- och 40-talet. Men medborgarskapet är ett mer komplicerat koncept än kanske bara nationalitet. Medborgarskap är något man har i det land man är född i. Exakt hur människor får medborgarskap skiljer sig mellan olika länder. Länge gällde i Frankrike t.ex. principen om att bara man är född i landet får man medborgarskap där. De flesta andra länder, så som Sverige, följer endast principen att barn automatiskt får sina föräldrars medborgarskap. I fler konventioner, såsom t.ex. Geneve-konventionen som Sverige skrivit under - lovar man också att underlätta för människor som befinner sig i landet (t.ex. flyktingar) att integreras och naturaliseras. Alltså få tillgång till det svenska medgborgarskapet. I det att man får ett medborgarskap ska man också ses som en naturlig del av samhället, ingen diskriminerande åtskillnad får göras mellan medborgare utifrån t.ex. etnicitet. Dessa regleras tydligt i övriga fördrag, som t.ex. Europakonventionens fördrag om mänskliga rättigheter.
För Sverigedemokraternas, och t.ex. en helt annan debattör på SVD-debatt följer ett påstående att man ska dels skriva under ett åsiktskontrakt, och dels kunna bli av med sitt medborgarskap för brottslighet. En klausul som tycks vara specifikt riktad mot en viss typ av etnicitet och därmed skapar en diskriminerande lagstiftning. Hanna Gadban, debattören på SVD, förtjänar all den kritik hon har fått för förslaget och det är med viss förvåning jag ser att flera väljer att ta henne i försvar. Några med namn och partibeteckning från Vänsterpartiet. Den här typen av åsikt kring medborgarskap är så drastisk att det faktiskt är huvudfrågan - har man blandat i något som förvägrar folks rättigheter måste man fokusera på det!
Hedersbrott är ett reellt existerande problem. Inte bara mot kvinnor utan även mot t.ex. homosexuella män. Jag har sett det. Män och kvinnor som för deras kärlek inte anses fina nog för sina familjer. Reaktionerna kan bli olika, ibland våld och hot, ibland slängs bara ungdomarna ut. Det finns både i familjer där båda föräldrarna kommer från Sverige, och där det inte är så. Att ta kamp mot detta är viktigt.
Men även förövare har rättigheter, det finns på ett plan en viktig princip för allmän-mänskliga rättigheter. Det är att man aldrig, aldrig någonsin förlorar ens rätt oavsett hur mycket man bryter mot lagar/regler/moral. Det är den grundläggande tillhörigheten som aldrig - oavsett vad får röras. Och medborgarskap är en sådan viktig grundprincip.
Medborgarskapet som form har en brokig historia, man kan se dess nuvarande form från franska revolutionen där inte längre etnicitet var den tillhörighet som angav rättigheter utan istället en likaprincip för alla människor. Visst kan vi tala om ett globalt medborgarskap, men nu är inte sakernas ordning sådan. Istället är det varje land som inom medborgarskapet fyller det med funktion och genom andra internationella överenskommelser ålägger sig att inte göra skillnad på sina medborgares rättigheter i enlighet med t.ex. sina grundlagar. Den här principen anses så viktig att flera fördrag har skrivits under av Sverige (t.ex. Europeiska konventionen om medborgarskap, 1961 års FN-konvention om begränsning av statslöshet), och internationella rättighetskonventioner klargör att man inte har rätt att göra folk statslösa (vissa undantag finns men inte de som har debatterats, och även dessa undantag anser jag är fel).
Det är anmärkningsvärt att det ens förekommer en diskussion om att vissa människors rättigheter kan återkallas, som om mänskliga rättigheter var satta med en fotnot. Eller faktiskt själva din existens som människa ständigt skulle kunna hävas.
Vilket helt motsäger den princip om vad varande mänsklig är. Det är anmärkningsvärt att vi har ett riksdagsparti som officiellt vill frångå dessa konventioner, införa en särlagstiftning och diskriminerande lagstiftning. Det är anmärkningsvärt att debattinlägg från annat håll ifrågasätter dessa rättigheter, och detta debattinlägg ihärdigt försvaras och de som sa ifrån stämplas som "fega" och "orättvisa". Och detta från politiker som skriver utifrån sin tillhörighet i ett annat riksdagsparti: Vänsterpartiet. Det är så anmärkningsvärt att jag faktiskt är förvånad att det här inte får ett större fördömande. Nu gör jag det. Jag fördömer det här så hårt jag kan. Och de som fört fram förslagen: vet ni vad ni faktiskt föreslår?
 | |
| Medborgarskap ska inte kunna tas tillbaka. Bild från wiki-media. |
Not:
I en diskussion hör jag fördelarna med Christiania som fristad. Diskussionen är från 90-talet.
Och att man där visserligen har mycket hasch men inte accepterar tyngre narkotika för "då åker man ut."
Så enkelt man gjort för sig då. "Där då åker man ut". Danmark i sig har inte och får inte ha den lyxen, en stat tar ansvar för alla sona medborgare. Misskötsel leder inte till att man kastas ut - ansvaret finns kvar hos staten. Det är de som måste ta in folk som behöver hjälp, de är de som då måste ta hand om konsekvenserna. Ibland är de "söta kollektiven" inte så solidariska som de verkar. Solidaritet för en nation är att alltid ta ansvar. Även för sina misslyckanden!
torsdag 24 oktober 2013
Fortfarande fel att registrera romer!
Polisen har nu svarat SIN där de försvarar sitt register över Romer. Det ska ha skapats i samband med en släktfejd, och att flera i det ska ha varit dömda för brott.
Flertalet är det dock inte.
Det finns ett antal fel ändå:
1. Dömda eller ej - att registreras enbart pga etnicitet är fel.
2. Den samling som gjorts må har skett i samband med ett specifikt fall. Men listan bygger uppenbarligen på gamla lisor- och dessutom har den använts av flertal poliser och fyllts på långt utanför den ursprungliga utredningen.
tisdag 24 september 2013
Angående polisens register för Romer.
Jag hittade gammelfarmor i Yad Vashems arkiv. Hon var inte den enda i släkten som försvann i Förintelsen. Där finns fler, flera barn.
Men vi har henne på bild på min farmors mor hemma. Jag hittade samma bild i Yad Vashems arkiv, dock utan den skadan som var på vår bild. Jag undrar ibland lite var de fick bilden ifrån.
I deras arkiv står det att hon står bredvid en "okänd man", vilket jag kunde uppdatera dem med att det var en Hermann Broh, hennes make.
Hermann dog redan innan förflyttningarna till koncentrationslägren. Men Johanna Broh, kom att föras till Thereisenstadt. Där förseddes hon med ett fångnummer och dog senare i lägret.
Hon var äldre, 64 år gammal dam. Jag vet inte alltförmycket om henne, troligen hade hon jobbat i den lilla butiken som hon och Hermann hade i Friedeberg (nuvarande Strzelce i Polen).*
Nazisterna ansåg att Judarna var ett problem. De måste utvärderas, mätas och göras något åt. Så småningom växte idén om den slutgiltiga lösningen fram, men innan dess hade man påbörjat diskussionerna och registreringen av dem. Noga och ordentligt. Ett nummer i lägret, och innan dess noga registrerat att Johanna Broh var judinna. Det var hennes brott, det var därför hon hamnade i registret och det var därför hon hade ett nummer i Thereisenstadt. Det var därför hon hade ett fångnummer.
En lite äldre kvinna, lite över 60 år.
Inräknad - problematiserad - registerad - uträknad.
Det är inte ett brott att tillhöra en etnicitet. Det är inte ett brott att vara rom eller judinna.
Vi registrerar inte folk utifrån etnisk tillhörighet, och ett register på över 4000 människor med den uppenbara kopplingen att de är romer är inte försvarbart.
Brottslingen här är staten! Kom ihåg det!
* Uppdaterar texten från min syster som hade mer att berätta om Johanna (Hanna)
Men vi har henne på bild på min farmors mor hemma. Jag hittade samma bild i Yad Vashems arkiv, dock utan den skadan som var på vår bild. Jag undrar ibland lite var de fick bilden ifrån.
I deras arkiv står det att hon står bredvid en "okänd man", vilket jag kunde uppdatera dem med att det var en Hermann Broh, hennes make.
Hermann dog redan innan förflyttningarna till koncentrationslägren. Men Johanna Broh, kom att föras till Thereisenstadt. Där förseddes hon med ett fångnummer och dog senare i lägret.
Hon var äldre, 64 år gammal dam. Jag vet inte alltförmycket om henne, troligen hade hon jobbat i den lilla butiken som hon och Hermann hade i Friedeberg (nuvarande Strzelce i Polen).*
Nazisterna ansåg att Judarna var ett problem. De måste utvärderas, mätas och göras något åt. Så småningom växte idén om den slutgiltiga lösningen fram, men innan dess hade man påbörjat diskussionerna och registreringen av dem. Noga och ordentligt. Ett nummer i lägret, och innan dess noga registrerat att Johanna Broh var judinna. Det var hennes brott, det var därför hon hamnade i registret och det var därför hon hade ett nummer i Thereisenstadt. Det var därför hon hade ett fångnummer.
En lite äldre kvinna, lite över 60 år.
Inräknad - problematiserad - registerad - uträknad.
 |
| Hermann och Johanna Broh |
Det är inte ett brott att tillhöra en etnicitet. Det är inte ett brott att vara rom eller judinna.
Vi registrerar inte folk utifrån etnisk tillhörighet, och ett register på över 4000 människor med den uppenbara kopplingen att de är romer är inte försvarbart.
Brottslingen här är staten! Kom ihåg det!
* Uppdaterar texten från min syster som hade mer att berätta om Johanna (Hanna)
onsdag 22 maj 2013
Angående upploppen i Husby.
Om arbetslösheten varit på max 3% - jag vetat att poliser aldrig betett sig rasistiskt - SD inte satt i riksdagen - man inte lagt ner allt i våra områden utanför tullarna och de finare ställena... om hyrorna inte chockhöjts och allmännyttan varit närvarande och tagit ansvar.. Då hade jag också kanske sett att fler poliser vore enda lösningen. Just nu gör jag inte det!
Vi behöver en socialdemokratisk regering.
Och ja - det ursäktar inte bränder och hotet som de bosatta utsätts för.
Men det civila samhället har medvetet slagits sönder... För att komma ur det här är det upprustning och solidaritet som krävs. Inte en polisstat!
Vi behöver en socialdemokratisk regering.
Och ja - det ursäktar inte bränder och hotet som de bosatta utsätts för.
Men det civila samhället har medvetet slagits sönder... För att komma ur det här är det upprustning och solidaritet som krävs. Inte en polisstat!
lördag 13 april 2013
Mustafa avgår
Mustafas avgång. Ja - det lämnar en fadd smak. Jag ville ha klargörande av Mustafa och svar på direkta frågor. Istället fick man martyravgång. Visst gick drevet för långt ibland (vilket den alltid gör). Men jag anser fortfarande att man trivialiserat antisemitism och homofobi!
Helst hade jag velat närvara på ett möte med honom - få möjlighet för klargörande över saker han verkligen sagt.
Anser jag att Mustafa skulle vara tvungen att lämna sitt uppdrag i islamiska förbundet? Där är jag inte lika säker... Jag har inte helt full koll på vad de har för program, hur bindande deras principer är etc.
Men hela historien ger en fadd smak i dessa frågor :
1. Att man för att man kritiserar trivialiserande av antisemitism och homofobi inte tas på allvar. "Äh .. Lite antisemitism och homofobi. Det får man väl acceptera..".
2. Att bara för att den man kritiserat råkar vara muslim plötsligt ser en uppsjö av islamofobi (ja det har förekommit) i samma veva! Det har varit ytterst obehagligt.
3. Acceptansens dubbla måttstockar är överallt - jag tycker Mustafa betett sig olämpligt för att sitta i styrelsen (jag har rätt höga krav på de som företräder mig) men han kan fortfarande vara en trevlig person.
4. De antisemitiska konspirationsteorier och helt orimliga påhopp på EXPO jag sett för att de beskriver en kritik.
5. Att man blandat korten från alla håll i alla frågor. Jag har varit oerhört kritisk mot Mustafa. Men jag har faktiskt inte varit kritisk mot honom i alla de saker som kommit fram i Expressen. Jag gissar att de bittra nu ändå kommer föra fram sådana som mig som företrädare för allt detta. Mustafa överdriver sin avgång - så mycket har ingen krävt honom att avgå från.
6. Att de värsta av alla fortfarande är de personer inom S - Tro och Politik (som ordförande Weiderud) bjöd in och försvarade inbjudandet av Atzmon aldrig råkat ut för samma starka kritik som Mustafa. Han förtjänar det minst lika mycket, och det oroar mig att en fick avgå för att han hade fel efternamn och den andra inte hade det. Är alla lika beredda att ta en konfrontation med Weiderud? Jag är!
Helst hade jag velat närvara på ett möte med honom - få möjlighet för klargörande över saker han verkligen sagt.
Anser jag att Mustafa skulle vara tvungen att lämna sitt uppdrag i islamiska förbundet? Där är jag inte lika säker... Jag har inte helt full koll på vad de har för program, hur bindande deras principer är etc.
Men hela historien ger en fadd smak i dessa frågor :
1. Att man för att man kritiserar trivialiserande av antisemitism och homofobi inte tas på allvar. "Äh .. Lite antisemitism och homofobi. Det får man väl acceptera..".
2. Att bara för att den man kritiserat råkar vara muslim plötsligt ser en uppsjö av islamofobi (ja det har förekommit) i samma veva! Det har varit ytterst obehagligt.
3. Acceptansens dubbla måttstockar är överallt - jag tycker Mustafa betett sig olämpligt för att sitta i styrelsen (jag har rätt höga krav på de som företräder mig) men han kan fortfarande vara en trevlig person.
4. De antisemitiska konspirationsteorier och helt orimliga påhopp på EXPO jag sett för att de beskriver en kritik.
5. Att man blandat korten från alla håll i alla frågor. Jag har varit oerhört kritisk mot Mustafa. Men jag har faktiskt inte varit kritisk mot honom i alla de saker som kommit fram i Expressen. Jag gissar att de bittra nu ändå kommer föra fram sådana som mig som företrädare för allt detta. Mustafa överdriver sin avgång - så mycket har ingen krävt honom att avgå från.
6. Att de värsta av alla fortfarande är de personer inom S - Tro och Politik (som ordförande Weiderud) bjöd in och försvarade inbjudandet av Atzmon aldrig råkat ut för samma starka kritik som Mustafa. Han förtjänar det minst lika mycket, och det oroar mig att en fick avgå för att han hade fel efternamn och den andra inte hade det. Är alla lika beredda att ta en konfrontation med Weiderud? Jag är!
fredag 12 april 2013
Varför jag inte accepterar förhållningssättet till Mustafa...
Det har varit mycket liv kring frågan om Omar Mustafa de senaste dagarna.
Det började med kritik mot att han valdes efter att ha bjudit in antisemitiska föreläsare. Att ett miss gjorts i arbetet må vara hänt, stora föreläsare man bjuder in har man kanske inte koll på helt och fullt ut, om allt vad de har sagt. Men hans svar var minst sagt märkligt.
Frågan om att skapa "dialog"? Dialog med vem? Det fanns inte en fråga om dialog, diskussion och tydlighet i frågan om hans uttalanden togs inte upp?
Och Omars ursäkt låter som något jag hört från kommunpolitiker som får kritik - "vi ska se över våra rutiner". Det betyder oftast noll och ingenting. För grundproblemet kvarstår. Omar Mustafa anser fortfarande att det var rätt att bjuda in de här som föreläsare, och att deras antisemitism (väldigt tydliga sådana) är en mindre detalj.
Problem nummer två är hans inställning till homosexuella och det sätt som han tidigare uttryckt sig där. Folks rätt till religion är en självklarhet. Och ett medlemskap i en församling (hur knäpp den är på vissa punkter) diskvalificerar ingen. Det finns en gräns för guilt by association.
Skillnaden är att Omar varit företrädare för och gjort uttalande härifrån. Där han uttryckt sig väldigt kränkande mot homosexuella muslimer.
T.o.m. det skulle jag kunna anse vara en "intern" religiös angelägenhet. Men som företrädare för ett parti har man inte längre den lyxen.
Omar Mustafa tycks vara en mästare på tydlighet utan att vara tydlig. Omar Mustafa tar tydligt avstånd från antisemitism (vilket är väldigt bra) utan att ta avstånd från att de personer som uttalar sig antisemitiskt och att ge dem plattform för att föreläsa.
Han tar tydligt ställning till att nuvarande äktenskapslagstiftning bör gälla, utan att på något sätt beröra frågan om hans uttalande mot homosexuella muslimer.
Det är av vikt att förstå skillnad mellan dialog och föreläsning, mellan diplomati och politiska kontakter.
Många tycks inte förstå den skillnaden - skillnaden mellan att kunna ha en fortsatt kontakt, fortsätta kunna prata med någon trots att man på ett grundläggande plan inte håller med varandra. Sådana diplomatiska kontakter måste t.ex. ett land kunna hålla, även föreningar (som islamiska förbundet) måste också kunna ha det. Kunna föra dialoger. Kunna möta människor - även synas på en bild med dem utan att ta ansvar för allt de säger. Kunna sitta i samma rum på motsatt sida bordet, eller mötas i en debatt -ibland.
Sen finns de politiska kontakterna, och de ställen där man lägger en plattform för andra - där man bjuder in folk att tala (utan att på något sätt kritisera dem eller tydligt visa avståndstagande i frågan och låta dem veta det). Där man visar sitt stöd genom att ge legitimitet och tyngd åt åsikter.
Det är det senare som är problemet. Inte det förra.
Det finns en otäck sak till här, det urskuldande och den acceptans som finns mot antisemitism ibland och islamofobi ibland. Men hos helt olika människor.
Där man (framförallt hos SD) kan märka helt hårresande islamofobiska uttalanden, eller inom SVD ha ledarskribenter som skriver spaltmeter av rasistiska saker som fått nackhåren att resa på sig både en och två gånger. Plus påståendet att islamofobi och rasismen egentligen inte finns och kallar kritiken om islamofobi för alltid fel och alltid överdriven, och att "muslimer bara är gnälliga" (vilket är ett rasistiskt uttalande i sig).
Från delar av rörelsen accepteras inte det - och det är bra!
Å andra sidan accepterar dessa personer extrem antisemitism (jag har sett det mesta), kan obehindrat ordna seminarier med antisemiter med förintelseförnekare som Atzmon (broderskapsrörelsen). Och kallar kritiken om antisemitism som alltid fel och alltid överdriven och att "judar bara är gnälliga". Här är delar av rörelsen (men inte andra delar av samhället) ursäktande. Och det är inte bra. T.ex. kräv förtydligande först, och stötta sen. Här har Omar Mustafas stöd från vissa varit helt obehindrat förutsättningslöst.
Omar Mustafa må ha gjort någon form av halvursäkt men på hans (offentliga) facebooksida så märks en annan del, stöd där man mer eller mindre kallar expo för ett drev och all kritik för osaklig och att han inte har något att vara tydlig över.
Jag accepterar inte : Islamofobi.
Jag accepterar inte : Homofobi
och jag accepterar inte : Antisemitism.
Och jag har sett många kamrater visa sitt rätta ansikte, och jag är djupt besviken.
För att Omar Mustafa ska få någon slags tydlighet måste han förklara att han inte anser det vara okej att bjuda in antisemitiska föreläsare.
Det har han fortfarande inte gjort - tvärtom.
Och han måste ta avstånd från sina tidigare uttalanden mot muslimska homosexuella, han har inte sagt något alls där.
Kräver jag något liknande av alla som skulle ha gjort något sådant?
Ja!
Om de ska sitta i partistyrelse gör jag det.
Annars har vi inom S ingen trovärdighet längre i vår kritik mot SD och andra som har den typen av förhållningssätt.
Läs även: Helené Lööw om de dubbla bokföringarnas politik, Arbetets ledare
Det började med kritik mot att han valdes efter att ha bjudit in antisemitiska föreläsare. Att ett miss gjorts i arbetet må vara hänt, stora föreläsare man bjuder in har man kanske inte koll på helt och fullt ut, om allt vad de har sagt. Men hans svar var minst sagt märkligt.
Frågan om att skapa "dialog"? Dialog med vem? Det fanns inte en fråga om dialog, diskussion och tydlighet i frågan om hans uttalanden togs inte upp?
Och Omars ursäkt låter som något jag hört från kommunpolitiker som får kritik - "vi ska se över våra rutiner". Det betyder oftast noll och ingenting. För grundproblemet kvarstår. Omar Mustafa anser fortfarande att det var rätt att bjuda in de här som föreläsare, och att deras antisemitism (väldigt tydliga sådana) är en mindre detalj.
Problem nummer två är hans inställning till homosexuella och det sätt som han tidigare uttryckt sig där. Folks rätt till religion är en självklarhet. Och ett medlemskap i en församling (hur knäpp den är på vissa punkter) diskvalificerar ingen. Det finns en gräns för guilt by association.
Skillnaden är att Omar varit företrädare för och gjort uttalande härifrån. Där han uttryckt sig väldigt kränkande mot homosexuella muslimer.
T.o.m. det skulle jag kunna anse vara en "intern" religiös angelägenhet. Men som företrädare för ett parti har man inte längre den lyxen.
Omar Mustafa tycks vara en mästare på tydlighet utan att vara tydlig. Omar Mustafa tar tydligt avstånd från antisemitism (vilket är väldigt bra) utan att ta avstånd från att de personer som uttalar sig antisemitiskt och att ge dem plattform för att föreläsa.
Han tar tydligt ställning till att nuvarande äktenskapslagstiftning bör gälla, utan att på något sätt beröra frågan om hans uttalande mot homosexuella muslimer.
Det är av vikt att förstå skillnad mellan dialog och föreläsning, mellan diplomati och politiska kontakter.
Många tycks inte förstå den skillnaden - skillnaden mellan att kunna ha en fortsatt kontakt, fortsätta kunna prata med någon trots att man på ett grundläggande plan inte håller med varandra. Sådana diplomatiska kontakter måste t.ex. ett land kunna hålla, även föreningar (som islamiska förbundet) måste också kunna ha det. Kunna föra dialoger. Kunna möta människor - även synas på en bild med dem utan att ta ansvar för allt de säger. Kunna sitta i samma rum på motsatt sida bordet, eller mötas i en debatt -ibland.
Sen finns de politiska kontakterna, och de ställen där man lägger en plattform för andra - där man bjuder in folk att tala (utan att på något sätt kritisera dem eller tydligt visa avståndstagande i frågan och låta dem veta det). Där man visar sitt stöd genom att ge legitimitet och tyngd åt åsikter.
Det är det senare som är problemet. Inte det förra.
Det finns en otäck sak till här, det urskuldande och den acceptans som finns mot antisemitism ibland och islamofobi ibland. Men hos helt olika människor.
Där man (framförallt hos SD) kan märka helt hårresande islamofobiska uttalanden, eller inom SVD ha ledarskribenter som skriver spaltmeter av rasistiska saker som fått nackhåren att resa på sig både en och två gånger. Plus påståendet att islamofobi och rasismen egentligen inte finns och kallar kritiken om islamofobi för alltid fel och alltid överdriven, och att "muslimer bara är gnälliga" (vilket är ett rasistiskt uttalande i sig).
Från delar av rörelsen accepteras inte det - och det är bra!
Å andra sidan accepterar dessa personer extrem antisemitism (jag har sett det mesta), kan obehindrat ordna seminarier med antisemiter med förintelseförnekare som Atzmon (broderskapsrörelsen). Och kallar kritiken om antisemitism som alltid fel och alltid överdriven och att "judar bara är gnälliga". Här är delar av rörelsen (men inte andra delar av samhället) ursäktande. Och det är inte bra. T.ex. kräv förtydligande först, och stötta sen. Här har Omar Mustafas stöd från vissa varit helt obehindrat förutsättningslöst.
Omar Mustafa må ha gjort någon form av halvursäkt men på hans (offentliga) facebooksida så märks en annan del, stöd där man mer eller mindre kallar expo för ett drev och all kritik för osaklig och att han inte har något att vara tydlig över.
Jag accepterar inte : Islamofobi.
Jag accepterar inte : Homofobi
och jag accepterar inte : Antisemitism.
Och jag har sett många kamrater visa sitt rätta ansikte, och jag är djupt besviken.
För att Omar Mustafa ska få någon slags tydlighet måste han förklara att han inte anser det vara okej att bjuda in antisemitiska föreläsare.
Det har han fortfarande inte gjort - tvärtom.
Och han måste ta avstånd från sina tidigare uttalanden mot muslimska homosexuella, han har inte sagt något alls där.
Kräver jag något liknande av alla som skulle ha gjort något sådant?
Ja!
Om de ska sitta i partistyrelse gör jag det.
Annars har vi inom S ingen trovärdighet längre i vår kritik mot SD och andra som har den typen av förhållningssätt.
Läs även: Helené Lööw om de dubbla bokföringarnas politik, Arbetets ledare
fredag 18 januari 2013
Om feministiska mansgrupper
Jag har svårt att begränsa mig- men här är (tro det eller ej) den lite längre versionen av insändare publicerad i flamman.
Rörelsen är heteronormativ
Det finns en stark heternormativitet inom vänsterrörelsen. Något man är blind för, och något jag försökt påtala förut utan egentligt resultat. Antagligen har jag skrivit texterna för djupt insyltade i teoretiska resonemang . Därför kommer jag börja med att berätta det ur mitt pespektiv. Som jag upplever det.
Det är alltid svårt i den situationen, att som någon minoritet beskriva en situation då man oftast får mothugget av någon som kan säga att "sådär är det inte alls".
I samband med twitter-upproret "#homoriot" och "#transriot" där HBT-personer delade med sig av erfarenhet av diskriminering så ordnade SVT en debatt som gick ut på att HBT-personerna skulle försvara sig mot att ses som "bara gnälliga" och "det kunde vara värre". Detta istället för att diskutera kränkningarna i sig.
Hur ser man diskriminering?
Att utsättas för diskriminering eller kränkningar kan vara något som man inte ens tänker på eller fullt ut märker. I en viss vardag är det så vanligt att det är normalt och man reagerar inte över det. Och även den rent fysiska misshandel homosexuella kan råka ut för (och det är många av oss som gjort) så inser man kanske inte ens det när det händer. Att det är ett brott man råkat ut för. Att någon har tagit bort ens rätt att vara människa på samma villkor.
Och vad var det egentligen som hände när min hyresvärd sa att de inte kunde hyra ut till oss utan föredrog "familjer" och inte "kompisar"? Vad var det egentligen som hände när hotellpersonalen gick upp och drog isär våra sängar när de insåg att vi var två killar som bokat rum? Och vad var det som hände när folk i Ung Vänster viftade på händerna, skvallrade och sa att det bara var en "fas" och jag ville "vara märkvärdig" när det var pojkvän jag skaffade och inte en flickvän?
Och vad var det som hände där på kvarnby folkhögskola den där gången för tio år sedan, under en temadag om feminism och jämställdhet?
Där satt vi i den där gruppen med bara killar och hade olika typer av värderingsövningar. Separatistisk verksamhet där tjejerna hade självförsvar och emancipatoriska feministiska diskussioner. Och vi killar? Ja där satt jag plötsligt med andra män och diskuterade värderingar. Värderingar om mig visade det sig, fastän inte alla visste vem de pratade om. För ett antal av dem deklarerade högt och tydligt hur de hatade bögar, eller iallafall tyckte det var jätteäckligt. Och skulle någon kille stöta på honom så skulle han kniva ner dem.
Visst sa någon ifrån lite. Men skadan var ju gjord. Skulle jag där och då berättat för alla att "jag var homosexuell"? Klart jag inte gjorde, jag såg till att vara tyst för att rädslan var större. Rädslan för att ta konflikter, för att ses som gnällig äcklig bög, och rädslan för misshandel. Och där förstördes hela min rätt till den goda arbetsmiljö och likabehandling som jag faktiskt har som elev i skolan, eller som medlem i en rörelse. Rätten att vara just den jag är utan att bli ifrågasatt eller utsättas för kränkningar och våld.
Ja, vad var det som hände den där gången och så många andra gånger?
Just den här gången är svaret faktiskt väldigt enkelt: det beror på ogenomtänkt pedagogik. De helt grundlösa hemasnickrade pedagogiska övningar som delar av rörelsen tror sig kunna arbeta med gentemot män. Män som en egen kategori - helt utan någon som helst förhållande till vad det egentligen innebär.
Pedagogiskt arbete kring värderingar finns förvånansvärt lite forskat runt mot vad som egentligen praktiserats. Det finns en del forskning i maskulinitet, en del kring män och feminism, men ännu mindre om ens något kring praktisk pedagogiska slutsatser eller forskning kring pedagogiska upplägg i mansgrupper kring jämlikhetsfrågor. Däremot finns en mängd små metodikexempel, ideér om hur man ska jobba men egentligen betydligt mindre om varför. Den ena värre än den andra. En av avarterna kan man se i samband med s.k. separatism som nu gjorts obligatorisk inom bl.a. Vänsterpartiet.
Slentrianmässigt tar man in frivilliga från tjej-jourer eller feministisk verksamhet för att leda värderingsövningar och hålla i feministisk separatistisk verksamhet för män. Som använder sig av sätt att arbeta med frågorna som innehåller fall av att visa vad man tycker och ta ställning. T.ex. "heta stolen" där folk aktivt ska ta ställning för ett påstående. I sämsta fall görs värderingsövningar (och väldigt många) genom påståenden som "jag tycker bögar är äckliga" där en handuppräckning snabbt kan få mig som homosexuell att konstatera ett visst antal personer i rummet tycker att jag är äcklig. I bästa fall vänder man på frågorna, men där diskussionen ändå hamnar kring om någon tycker att bögar är äckliga och ens homosexualitet är något som får och kan diskuteras. Som om det vore uppe för ständig utvärdering och vägning. Skolverket har dömt ut den här typen av pedagogiska grepp men både inom skola och framförallt folkrörelserna har det ett märkligt sett att leva sig kvar. Folkbildningsrörelserna ger ut böcker i det, frivilliga jourgrupper och andra arbetar aktivt med det.
Troligen beror det på att man inte vet bättre, men efter mina tidigare påpekanden förstår jag att det kan bero på att man inte vill veta bättre. Kanske är övningarna som används till för att vissa saker måste komma upp till ytan för att kunna bemötas? En mycket märklig tanke, som om man skulle debattera människors etniska tillhörighet högt i klassrum eller möten. Jag har förvisso stött på det också, men tror att fler förstår det absurda i de situationerna.
Etisk pedagogik
Pedagogik inom värderingar och etik är oerhört känsligt, och oerhört svårt. Man berör ämnen som lätt kränker, lätt sätter folk på undantag. Och i separatisktiska mansgrupper blir det tusen gånger svårare.
Det är lätt att förstå den gemenskap som skapas i en seperatistisk gruppering för tjejer. Samma som skapas när jag första gången satte min fot i en RFSL-lokal. Här var jag - just jag. Här var jag - just mig själv och okej och normaliteten. Visst fanns det massa andra normer jag inte nådde upp till, men homo var norm. Det var frigörande. Det var emancipatoriskt. Det var bra. Tryggheten i den skapar tryggheten i det andra. Möjligheten till att vara sig själv på ett ställe skapar möjlighet att ta plats på ett annat. Jag delade något med de andra där.
Men vad har män gemensamt? Vad är den minsta gemensamma nämnaren för att vara man? Här finns forskning i maskulinitet och som egentligen rör all form av maktformationer som vänsterns amatörpedagoger aldrig riktigt tyckts ta till sig. I min egenskap av man har jag ingen egentligt intresse av gemenskap med andra män mer än privilegiet av att vara man. Eller utsattheten av att inte vara man på rätt sätt för de andra männen. Det finns ingen normalitet att fly undan från som stärker mig i sammanhanget. Det finns ingen maktstruktur som jag i egenskap av man måste slå sönder för att frigöra mig själv. Istället står jag kvar i ett regn av antipati, ignorans, kränkningar och/eller skam. På kvarnby folkhögskola blev det kränkningar vid det mötet.
Det var vad jag tog med mig av det separatistiska "killmötet" som så många andra separatistiska killmöten. Och det är den situation av utsatthet och heteronormativitet man skapat i dessa grupper. Mot bögar, mot transpersoner som inte lever upp till förväntningarna i dessa uppdelningar. Mot de som inte passar in i den manliga maktstrukturens yttersta hierarki.
Därför anklagarjag vänstern för att understödja den här typen av heteronormativa struktur i det sätt man bygger upp delar av sin pedagogiska verksamhet. Därför anklagar jag här vänstern för att kränka människor genom att systematiskt använda sig av amatörmässiga pedagogiska grepp .
Men för en rörelse vågar jag också tro att man tar till sig av kritik och vågar förändra dåliga arbetssätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)