Jag bara reste mig. Helt kall -
för där satt de runt bordet och undrade vad som hade hänt med samhället, varför det blivit så kallt och så kyligt men deklarerar själv högt och stolt att de skulle skjutit folk, gjort illa människor.
Jag borde sagt emot - men när hatstämningen runt ett bord når den maximala nivån så vågar man tillslut inte göra någonting. Jag höll iallafall inte med, och jag reste mig faktiskt. Men jag sa inte emot.
Jag borde sagt ifrån.
Upprinnelsen är enkel.Efterlyst på TV3 har visat en film om en person som blir trackasserad och hamnar på något sätt på tunnelbanespåret, en annan muddrar honom på allt han äger och lämnar honom liggande där. 10 minuter senare blir allvarligt skadad då han blir påkörd av en tunnelbanevagn.
I samband med det dyker alla andra saker de har sett på den märkliga tv-serien "efterlyst". Och hatet växer.
"Jag skulle inte tveka. Ser jag dem så skjuter jag dem"
"Empatilösa människor, de saknar all empati".
"Den här människan de satte eld på, jag skulle hålla fast dem och sätta eld på dem också".
Nu får jag nog - det rår ett klimax av nickningar och jag säger att jag inget mer vill höra utan går därifrån.
För det finns ett antal fel här. Men jag förstår ilskan. Ilskan över att man gör andra illa. Att någon så totalt har fråntagit en annan människa deras värde. Men oförstående?
I den totala mobben av folk som är upprörda (och alla som ilsket delar länkar med hatiska kommentarer om att mörda eller skada den som skadat) har ingen rätt att tala om "oförstående" och "empatilöshet".
För samma typ av att ta bort mänskligheten för någon annan begår de i samma ögonblick. Det spelar faktiskt ingen roll vilken anledningen är. Det meningslösa våldet, den som bara är där är precis lika förståeligt vem som än gör det. Det behöver inte göra den ena empatialös och den andra empatifull.
Vem vet hur förövare som blir dömda ser på sina offer? Vad skiljer den sig i synen på offren som folk runt bordet jag var vid nådde.
Den statligt sanktionerade empatilösheten mot de i utkanten av samhällets empatilöshet?
Principen är densamma - att man tar bort all mänsklighet för den man vill utsätta för plågor. Och lika lätt är det att förstå den , för vi har alla känt den.
Men vi bör känna skam när vi känner känslan, eller förstå att den är fel. Och inte uppmuntra den. Och i den se hur vi har i oss precis allt det där vi tydligen inte kan förstå.
