Ibland känns det som utvecklingen gått tillbaka flera steg vad gäller humanistiska framsteg. Och även så för humanistiska insikter. OBS hade nyligen ett reportage om Hanna Arendt och kritik mot de slutsatser hon gör i Eichmannrättegången – i boken ”den banala ondskan”.
Det här är en viktig fråga – allt för viktig för att jag helt skall tappa bort mig i teoretiska resonemang. Och redan när jag namedroppade ”Hanna Arendt” kan jag förlorat hälften av de få som ännu läser min blogg, och när jag skrev ”humanistiska insikter” kliade sig andra halvan på huvudet.
Eichmann - byråkraten
Så åter till Eichmann. Eichmann var en SS-officer och medverkade vid Wansee-konferensen där frågan om ”slutgiltiga lösningen” togs och var ansvarig för stora delar av logistiken av människoslakten på miljontals människor och direkt ansvarig för deportationen av över 400 000 ungerska judar. Efter kriget flydde han till Argentina där han levde under hemlig identitet men spårades upp – omhändertogs och fördes till Israel för en rättegång. The New Yorker skickade Hanna Arendt att följa rättegången och hon skickade tillbaka ett flertal reportage där hon bland annat kritiserar rättegången men även gör en mycket rörande och skarp analys av Eichmann och vad som kommer bli känt som ”den banala ondskan”. Det är även den titeln som boken har, där reportagen från rättegången samlas.
Eichmann, menar Arendt, är inte ”ond” som ett monster. Han ser inte heller sig själv som den ansvariga för något alls, han var enbart en konstruktör av det stora sammanhanget.
Min pappa var ung under rättegångarna men minns hur man satiriskt framförde Eichmanns försvar. Fritt återger jag satirens innebörd såhär:
”Åklagaren: Vad är 1+1 herr Eichmann”
”Åklagaren: Vad är 1+1 herr Eichmann”
”Eichmann: Jag arbetade inte med siffror. Du får fråga herr Schliekengruber.”
”Åklagaren: Men jag önskar bara veta vad 1+1 är”
”Eichmann: För de matematiska uträkningarna ansvarade herr Schliekengruber på avdelningen för matematik i Köln. Jag kan möjligen svara på att 1 är 1. Och att andra 1:an också är 1. Men den avdelning jag ansvarar för har enbart hand om 1, inte om uträkningarna där emellan och de plus som där uppstår”
”Åklagaren: Men är inte 1+1=2?”
”Eichmann: För den frågan ansvarar herr Zimmermann i Nürnberg. Det är inte min avdelning. Siffran 2 är inte något jag kan svara för. De individuella 1:orna är något som vi planerade.”
Och här är Hanna Arendts slutsats, Eichmann är inte den sinnebild av den onda nazisten vi ofta försöker skapa. Den som är så ondskefull att man inte ens kan kalla sverigedemokrater för de nazister de verkligen är utan att bli fälld för förtal. För ondskan blir någon sinnebild av djävulen själv.
Men – menar Hanna Arendt – Eichmanns ondska är banal. Han ger order om och ser till att judar dör i mängder på dagen, och åker hem till sin fru och sin barn på kvällen som kärleksfull familjefar och tänker inte mer på saken. För honom är judefrågan en logistisk fråga, han ser sig själv som en kugge i maskineriet och inget mer, en hängiven byråkrat som enbart gjorde det bästa för att få det att fungera bra. Eichmann var inte särskilt intresserad av antisemitiska frågor, ej ens överdrivet antisemitiskt. Och det – menar Arendt, var inte det tyska folket i gemen heller. Det är inte själva ideologin som är drivkraften. Det är som att ordna och förteckna inkommande material, han ordnar och förtecknar människor. De blir siffror och statistik att få ordning på.
Ondskan – är banal. Det är ett jobb. Det är ett försök att få ordning och reda på något. Det handlar inte ytterst ens om att följa order, utan att göra det med glädje och tolka dem för att helt enkelt göra ett gott arbete.
Känns argumentet om ”kuggen i maskineriet” igen? Kanske skall påminna om att drottning Silvia säger precis så om detta vad gäller hennes far som icke ansvarig för sina handlingar och del i Nazismen.
 |
| Hanna Arendt säger: skärp er för fan! |
Kuggen eller ansvar?
Frågan om att just kunna skapa den byråkratiska aparaten är en fråga som återkommer ofta i det traumat som följer på andra världskriget. Milgrams experiment (klicka på länken och läs om ni inte känner till) är en av de mest omtalade fallen.
Och vi har sett det ofta. Hur lätt det är att inom sin yrkesroll eller i ett klimat bara falla in i den gängse jargongen eller i det ordnande som finns där. Där etiska övervägande ofta hamnar på efterkälken för att få jobbet gjort och kunna gå hem och vara en ”god familjefar” efter ett hårt slitsamt jobb. De här tendenserna syns inte minst inom statsmaktens olika instanser (som förövrigt blivit alltmer privatiserat). Det märks hos väktare, hos poliser och på familjehem och fängelser. Men det ses även på institutioner som ålderdomshem och andra vårdinrättningar. När man läser om de övergrepp som sker inom denna yrkeskår blir det ofta panik och man talar om rötägg. Och rötägg är de alldeles säkert, små Eichmanns som bara gör sitt jobb. Men det idkas ingen självkritik, under vilka förhållanden man skapar institutionerna som upprätthåller den här formen av banal ondska.
För det är inte ett utslag av egentlig ondska och psykopati med förnedrande metoder på behandlingshem. Metoder och rutiner där människor tvingas sitta nakna i timmar, får utstå suckar och förnedrande kommentarer. Eller råkar ut för övervåld, spänns fast i bälten över natten utan uppsyn etc. Och förklaringarna i mångfasetterade, från de inblandade. Personalbrist! Tidsbrist! Dåliga rutiner!
Det är säkert så, men viktigare av allt detta är att man låter det ske. För att man gjort det förr. För att det alltid har gjorts. För att det skapar ordning och reda, gör att arbetet går smidigare och människan i det här fallet kommer i andra hand. Jag vet att jag själv var tvungen att tänka till flera gånger när jag ännu arbetade inom äldrevården. Att det här är människor jag har att göra med, inte bara ”vårdtagare” eller ”kunder” eller vad som nu var det mest populära begreppet för tillfället. Jag önskar jag kunde säga att jag alltid gjorde det rätta. Jag vill tro att jag alltid behandlade andra som människor. Men jag vågar inte vara säker.
Faktum är att avhumaniseringen nog är som tydligast hos de som i sin yrkesroll utöver sådana övergrepp. Det blir en fråga om ”vi” och ”dem”. Man börjar använda uttryck om människor som ”skräp” och ”problem”.
Det här finns även inom forskarvärlden. Och man hamnar själv i den fällan, det händer ofta att jag snubblar över poststrukturalistiska analyser som egentligen skall kritisera makten men behandlar människor utan att förstå dem som människor utan istället ser dem som agenter i ett socialt spel. Där forskaren själv utövar den ultimata domen mot människors verkliga inställningar och åsikter som inte fullt lika upplysta som de själva. Objektiviteten i sig blir alltså just den banala ondskan, där du själv inte är en agent utan bara ser de andra som det. Självkritik inom forskningen blir oftast att rada upp ett par identitetstillhörigheter i sämsta fall som en rad i metodavsnittet. Forskarslutsatsen blir ett inlägg i debatten, övriga studerandes blir ett tecken på maktspel och positionstillhörighet.
Och i allt detta avsäger man sig sitt humanistiska ansvar, sitt ansvar som medmänniska.
Ansvar
Tage Danielsson gör en lysande bild över ansvaret i en av sina allra sista publikationer och tal. Där ansvarsfördelningen efter kärnkraftsfrågan kan tolkas på olika sätt, med grafer där en del ser ansvaret minska under tid för frågan. Eller där ansvaret är fördelat på hur många som deltog i beslutet, vill säga att Eichmann bara kanske hade 5% ansvar.
Danielsson menar istället att det humanistiska ansvaret är 100% hela tiden. Det ligger också i nivå med existensialismen hos Sartre, du kan aldrig fly ditt hela ansvar. Och i det är humanismen men även en stor existensiell ångest. Men för ett rättvist och gott samhälle är det nödvändigt. Att likt Pontus Pilatus två sina händer är en omöjlighet. För det du gör har du ett val, och för det du inte gör också. Enbart för att du fattar omoraliska beslut som åläggs dig i din yrkesroll innebär inte det att du som människa har ett ansvar för att de omoraliska besluten ändå är dina egna.
Danielsson menar istället att det humanistiska ansvaret är 100% hela tiden. Det ligger också i nivå med existensialismen hos Sartre, du kan aldrig fly ditt hela ansvar. Och i det är humanismen men även en stor existensiell ångest. Men för ett rättvist och gott samhälle är det nödvändigt. Att likt Pontus Pilatus två sina händer är en omöjlighet. För det du gör har du ett val, och för det du inte gör också. Enbart för att du fattar omoraliska beslut som åläggs dig i din yrkesroll innebär inte det att du som människa har ett ansvar för att de omoraliska besluten ändå är dina egna.
Men Hanna Arendt m.fl. är under kraftig kritik, på senare tid. Det är som att konceptet ondskan är på väg tillbaka igen, den riktiga ondskan. Lipstadt har kritiserat Arendts slutsats, men jag har inte själv läst boken. Men efter att ha lyssnat på OBS i P1 och läst fler recensioner av den inser jag att i alla fall recensenterna och antagligen även Lipstadt missuppfattat något väsentligt. De gräver ner sig i det juridiska – frågan om Eichmanns verkliga inställning och att han inte var en ”kugge”. Att han faktiskt hade ett reellt stort ansvar för det som inträffar. Hanna Arendt är inte levande nog för att kunna försvara sig men jag måste ändå påstå att detta verkligen inte var Arendts poäng.
Det mest centrala är att Eichmann verkligen såg sig som en kugge, om än en oerhört viktig sådan. Tvärtom kanske han rentav överdrev hur pass stor hans position var i vissa sammanhang. Hos Eichmann är just det goda yttre det mest centrala. Att framstå som så oerhört bra att hänsynslösheten är sekundär. Eichmann må visst ha haft en enorm betydelse för allt, men såg han sig som en ondskefull massmördare? Såg hans närmaste honom som det? Var han ens det?
Svaret på den frågan är ”nej” – i den mån man alls skall lära sig något av historien. Förintelsen – masslakten av miljontals människor – skapades inte av psykopatisk ondska. Något som rättsväsende och massmedier och dokumentärfilmare ändå så intensivt önskar, där ondskan är bortom oss – irrationell och obegriplig. Och därtill avhumaniserandet av en kategori människor som begår handlingar vi etiskt och i lugnare ordning kan finna felaktiga men som om de som begått dem vore en typ i Nordisk familjebok från 1905. En annan ras. En främling. En icke-oss!
Poängen som vi måste lära oss från alla dessa övergrepp, och Eichmann i Jerusalem är inte att utröna det exakta ansvaret, den exakta beslutsprocessen egentligen. Även om den kan vara nog så intressant. Utan att det finns en Eichmann i oss alla. Och att man måste vara på vakt hela tiden.
Jag tror inte heller de mest avskyvärda övergrepp och övergrepp skapas ens av ideologisk övertygelse. Det sker inom systemet, av sig självt. Av ren banalitet.
Och det stör mig att man inte längre förstår själva grundprincipen av de slutsatser som Hanna Arendt och andra kom fram till.
Jag tror inte heller de mest avskyvärda övergrepp och övergrepp skapas ens av ideologisk övertygelse. Det sker inom systemet, av sig självt. Av ren banalitet.
Och det stör mig att man inte längre förstår själva grundprincipen av de slutsatser som Hanna Arendt och andra kom fram till.
Bra poäng. Det som kallas ondska verkar oftast vara resultatet av att människor blundar för helheten. Man vägrar se hur ens egna små handlingar passar in i helhetens resultat. Även exempelvis Stalin kan förstås ur detta sätt. Han verkar verkligen ha trott på socialismen men inte haft någon känsla för människors liv - socialismen skulle genomföras oavsett konsekvenserna för dem som socialismen var till för. Jag ser det som att man ersätter målet med medlet - vilket även stämmer med exemplet på de välvilliga maktkritiserande poststrukturalisterna i ditt exempel.
SvaraRaderaOm detta är stämmer handlar det om att varje människa måste förstå att det moraliska målet är det viktiga och att varje handling är viktig i detta. Men här uppstår problem när man har olika bild av vad som är det rätta målet. För Hitler var det rätta målet att skapa livsrum för det tyska folket och lösa problemet med judarna.
Ur ett sådant perspektiv blir ondskan relativ de idéer man tror på. Ondskan verkar endast finnas om man tror på vissa universella värden. Men den som inte delar dessa värden kan se sina handlingar som rättfärdiga medan den andre ser dem onda. Om man tror på en partikulär moral, vilket verkar vara empiriskt sant, kan man då hävda att någon är ond? Endast den som bryter sin egen moral kan då vara ond. Det skulle betyda att om man var exempelvis socialist eller liberal - tror på alla människors lika värde - och deltog i nazisternas utrotning av judar (sic.) så var man ond. Men om en nazist - som alltså inte anser att alla människor har ett lika värde - skulle då inte vara ond. Nazisten kan bara vara ond på detta sätt ur ett annat idéperspektiv. Nazisten skulle snarare vara ond, ur ett partikularistiskt perspektiv, om hen satte sin egen person framför folkets bästa. Ur ett sådant perspektiv skulle nazisten kunna se det som rättrådigt att delta i utrotningen.
Vi skulle kunna förstå Eichmann på så sätt att han agerade utifrån den nazistiska moralen men var tvungen att stå till försvars inför den liberal-socialistiska. Intressant nog godtag han helt den liberal-socialistiska moralen och framstår som banal. Man kan fråga sig om hans handlingar verkligen var banal ur ett nazistiskt perspektiv. Hans försvar är dock ett svek mot den nazistiska idén. Eichmann kanske bara var en kappvändare som ställdes inför extrema positioner.
Då har du inte förstått grundprincipen. Det är inte värderingarna som drev på utan tvärtom trots värderingarna.
SvaraRaderaDet är ju det mest fascinerande med hela spektaklet nazismen. Egentligen rör det sig inte om grundvärderingen utan att det blir en del av det byråkratiska systemet.
Dessutom håller jag inte alls med om den extremist-relativistiska ståndpunkt du för fram. Den gör ju i sig alla former av åsikter orimliga som ens jämförbara och där det inte längre finns något att utgå ifrån.
Du missförstår mig Dani. I ditt exempel var det, enligt den teoretiska förklaringen, inte idéerna som drev fram de ondskefulla handlingarna utan det sociala sammanhanget (hur skiljer du för övrigt det byråkratiska sammanhanget från idéerna. Vilka normer rådde i det system som Eichmann verkade i? ).
SvaraRaderaJag argumenterar inte emot dig utan försöker bara föra resonemanget vidare med ett annat exempel. Jag behöver inte missförstå ett exempel för att komma med ett annat.
Utifrån ditt svar verkar det som att du menar ondska endast kan förstås som du beskriver det eller hur ska man annars tolka
"Det är inte värderingarna som drev på utan tvärtom trots värderingarna [...] det [rör] sig inte om grundvärderingen utan att det blir en del av det byråkratiska systemet". Jag menar att detta beror på ens perspektiv.
Menar du att definiera ondska på detta sätt? Det är ju inte så att ondska finns på något annat sätt än som begrepp. Så jag försöker titta på hur man ser på ondska för att få fatt i begreppet. Om man ska försöka slå fast ett begrepp är det bra om man tittar på andra sätt som det kan förstås på.
Jag menar att ondska kräver en universalistisk moral för att inte bli absurd. Det är exempel inte min ståndpunkt. Ondska som begrepp är intressant eftersom det visar mycket på hur vi ser på moral. Mitt relativistiska exempel är ett sätt att försöka problematisera det.
Men jag har en fråga till dig. Menar du att det partikulära/relativistiska synsättet jag använder i mitt exempel är empiriskt fel, eller att det är så att vi _bör_ utveckla en universalistisk moral så vi klart kan säga att nazism är ondska?
Jag menar nog att göra skillnad på människor är själva essensen av felet ja.
SvaraRaderaDär allt du är är mer rätt än någon annan är.
Ja du menar att att det är universellt fel att göra skillnad på människor (det menar även jag). Utifrån ett sådant perspektiv är nazismen ond. Men vad är det som säger att denna grundpremiss - att man inte göra skillnad på människor - är moraliskt sann? Inte är det av naturen givet. Och jag skulle säga att det inte är av förnuftet givet heller. Så det är bara en idé som vi håller som bra och rättrådig.
SvaraRaderaMen för att vi ska kunna hävda att den som inte håller med om denna grundpremiss är ond så måste vi bedöma denna person utifrån ett värdesystem som personen inte värdesätter. Detta verkar vara problematiskt och intressant. Det är ett mycket intressant maktutövande. Vi kräver att man anser att man ingår i ett normativt idésystem som man inte delar och anser dessutom att man är en ovärdig människa inom det systemet. Om vi då vill att alla ska ingå i detta idésystem så är det en maktutövning. Vi måste alltså betvinga de andra idésystemen. Men håller vi då alla människor för lika värda? Är det inte bara de civiliserade som anser att man inte ska göra skillnad på människor som är "de lika". De resterande har potential att vara lika men måste göras lika. Det verkar inte som att man kan hålla alla människor för lika. Det vi kan göra är att försöka göra alla människor lika. Frågan är vad som är "rätt likhet" och hur man får gå till väga när man gör människor lika.
Det visar i alla fall på likheten mellan kristendom och universell moral - alla ska inkluderas. Civilisera barbarerna med vårt normativa ljus.
Men förutsätter inte begreppet ondska som vi känner och använder det universiallitet utifrån ett bestämt perspektiv (kristet t ex)? När vi talar om ondska så är det något absolut, inte relativt, även om de flesta inte har begreppet explicit verbaliserat. Vad jag menar är att man kan diskutera huruvida Eichmann gjorde rätt eller fel utifrån ett eller ett annat perspektiv eller ideal. Men som jag förstår vårt begrepp ondska så är perspektiv inte relevant; endast Eichmann faktiska resonerande kan avgöra om hans handlingar var onda eller inte. Hanshandlingar kan alltså endast inte betraktas som som onda om han ärligt inte fattade vad hands handlingar fick för konsekvenser (vilket inte är särskilt troligt).
SvaraRaderaFör mig är frågan om vad som faktiskt är en ond handling verkligt intressant och illustreras mycket väl av Millgrams experimentsdeltagare, utifrån hur jag tolkar orsaken till deltagarnas handlingar.
Man kan förklara deltagarnas handlingar som ett resultat av svaga viljors tendens att följa auktoriteter (vilket man då också vill förklara de "vanliga" tyskarnas handlande med). Men är att gömma sig för det som är skrämmande hos oss människor på samma sätt som du beskriver Dani. Jag tror snarare all Millgrams experiment visar att när tillfälle och tillräcklig ursäkt eller tillåtelse ges så tycker vissa människor om att plåga andra. Även om det var skrämmande många som inte slutade ge elstötar förrän de trodde att offren var döda så var det många som avbröt och inte gav farliga elstötar.
Så vad är kärnan i en ond handling? Det närmaste jag kommer är att en handling blir ond när det utförs trots att den går ut över någon annan. Hur mycket handlingen drabbar den andre påverkar också hur vi ser på den. Det är en sak att ta någons ägodel för att man själv vill ha den och en annan att ta någons liv för att det var underhållande. Denna kärna hittar man i alla som vi anser onda, både i litteratur och myt och i verkligheten. Sauron, Kain och Hitler, Stalin.
Vad säger ni om den onda handlingens essens?
(jag ser att jag var lite slarvig i formuleringarna ovan. Jag skyller på hjärnsmälta pga. uppsatsskrivning.)
SvaraRaderaJag tror nog att ondska som begrepp förutsätter universell moral oavsett vilka problem det innebär. Jag tror också ondska, utifrån den kristna-liberala-socialistiska perspektivet (den judeo-kristna idétraditionen), handlar om att andra offras för ett något som inte ligger i deras intresse. Varför är detta fel undrar jag? Jag tror det helt enkelt handlar om att det ligger i varje individs intresse att få välja sitt eget mål.
Rätt och fel är en sak, ont och gott en annan. När mina val går ut över dig så blir blir mina handlingar, rätt eller fel, onda.
SvaraRaderaDet handlar till syvende och sist om en psykologisk fråga - inte en ideologisk. Det är insikten om att det som gör ont på mig gör också ont på någon annan. Vill säga insikten om att någon annan är som jag.
SvaraRaderaSen kan man ju med rätta hävda att nazismen frångår den principen men de menar nog inte det direkt själva. För att kunna frångå det krävs en avhumanisering.
Principen "jag är som du" - är alltså inte ens en kulturell fråga. Den är inte judeokristen (som verkligen för 700 år sedan ligger långt ifrån den moral som anses självklar idag, medan andra kulturer för 700 år sedan kanske ligger närmare den som anses självklar nu). Den är psykologisk och allmänmänsklig till sin form. Och ja- jag anser att man måste prata om det allmänmänskliga. Det är en sak att acceptera och förstå skillnader, att välkomna det mångsidiga. En annan att gå över till någon form av närmast rasbiologi och hävda sådana distinkta skillnader att de inte är som jag utan något helt annan. Och där hamnar man i Nordisk familjebok från tidigt 1900-tal som beskriver människor från afrika på följande sätt:
"Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa
prof på utpräglad vänskaplighet, men ter sig i regel
skygg, misstänksam och i saknad af hvarje spår af
barmhärtighet och medkänsla. Om hans objektiva
känslor: kärlek, vänskap, förtroende, tacksamhet
o. d., ha vi dock. svårt att uttala oss, då deras
sinnesriktning är så grundolika européens."
Så är det inte. Det allmänmänskliga är den grundläggande förståelse man måste ha för att kunna respektera skillnaderna på riktigt. Alltså är inte nazisten väsenskild djävul. Dess ondska, den hänsynslöshet nazisten gör var respektabel. Det var herrar och damer som socialiserade precis som vi. Och gick och åt och drack precis som vi. Och gick hem och älskade precis som vi.
Det är något man ofta poängterar när man vill motverka rasism, just för att det är viktigt att påminna oss om det. Men det kan vara nog så viktigt att vi är lika mycket de som vi ser som ondskan - för om vi placerar det utanför oss själva. I enbart en ideologi. Eller i en kultur. Så har vi i själva den principen avhumaniserat och ovanpå det inte lärt oss något alls!