Det här inlägget kommer kosta mig framtida stora karriärer inom den ”snabba”, ”fartfyllda” och ”hungriga” marknaden av rekryterare som söker varje spår av en som finns på internet. För här lämnar jag politiska spår av mig, mot alla jobbcoachers anmodan och gör det i en direkt kritik av karriärsökandet och headhuntandet inom ”växande branscher”.
I metro karriär på ledarsidan skriver reportrarna om framtidsvisionen (21/9), om hur man skall in och söka framtida företagsshopp tidigt i skolan, ja kanske redan på dagis. Med coacher ungefär som görs i fotbollen. Detta inte långt efter att den typen av anlagsletande fotbollscoacher ganska nyligen fått kritik för att faktiskt på detta sätt missa talanger då människor mognar olika fort, och dess position vid 6 års ålder inte alls är samma vid 14-15.
Men i den stora rädslan, att leva på marginalen och att ständigt sorteras bort som nation letar man allt djupare ner i de tidiga åldrarna för att satsa allt krut på vissa och låta andra bli en del av massan och ytterligare några förgås. Och företagsekonomerna har räknat på det där, och all form av studier efter 30 anses bortkastad, eller egentligen efter 25. Helst skall vi kunna specialisera oss redan vid 19.
Att satsa krut på vissa innebär inte att ge dem en god framtid dock. I samband med att Sovjetunionen skickade iväg en människa till rymden innan USA gjorde det rådde full panik och utbildningssystemet skapades om. Barn skulle stimuleras tidigt, det skulle bli större krav – mer inriktning på resultat. Tills man uppmärksammade vad som kom att kallas super-baby syndrome om utbrända unga människor som inte orkade med livet eller blev empatiskt störda.
För något som slår mig är just den totala fokuseringen på resultat och den minimala fokuseringen på människor.
På en av de där frälsta kurser man har ibland, en sådan med en nästan magisk föreläsare som alla tycker om. En sådan som verkligen har lyckats – antagligen i ett säljyrke – så berättas om hur man skall hantera service och kollegor som inte riktigt fyller upp till sin självklara del av att vara goda serviceminded människor.
Föreläsaren nämner ett par exempel, bl.a. den om kollegan som får nog och gråter ihop och säger att han/hon inte klarar någonting och bara känner sig värdelös. Här – menar föreläsaren – skall man gå ifrån sin inneboende känsla av att vilja gå iväg och trösta och säga att han/hon visst skulle vara bra på saker och förtydligande. Utan faktiskt bara påpeka problemet igen och inget annat.
Tröstandet är en uppmärksamhet som uppmuntrar till mer sådant beteende.
Kanske hänger det ihop med hela samhällets plötsliga vilja till förenklad KBT-terapi där behaviorismen fått ett stort uppsving. Pavlovs hundar dreglar igen, och elstötarna är runt hörnet.
Vad man glömmer bort är den mänskliga ekvationen, vad betyder det att byta bort den naturliga empatin mot plötsligt kalkylerande av vad folk lär sig vid tillfället? Vilka sidoeffekter får det av att inte trösta en människa i nöd? Är inte det ett borttagande av den empatiska lärdomen som är så fundamentalt viktig i riktiga mellanmänskliga relationer?
Fast i de snabba resultatens värld kan de stå ivägen – karriären och att lyckas i karriären är en värld som bygger på att träna bort den naturliga empatin. Där de djupare empatiska förmågan, förståelsen med människor, byts bort mot snabba behavouristiska lösningar.
Det här var min CV
Anställ mig.
Jag har en fil kand. i pedagogik
Jag pluggar just nu till arkivvarie, samtidigt som jag arbetar med registrering på ett större bolag. För visst vill jag trots allt ha en karriär. Men jag vill fortfarande trösta en kollega som är ledsen.
