fredag 12 april 2013

Varför jag inte accepterar förhållningssättet till Mustafa...

Det har varit mycket liv kring frågan om Omar Mustafa de senaste dagarna.
Det började med kritik mot att han valdes efter att ha bjudit in antisemitiska föreläsare. Att ett miss gjorts i arbetet må vara hänt, stora föreläsare man bjuder in har man kanske inte koll på helt och fullt ut, om allt vad de har sagt. Men hans svar var minst sagt märkligt.
Frågan om att skapa "dialog"? Dialog med vem? Det fanns inte en fråga om dialog, diskussion och tydlighet i frågan om hans uttalanden togs inte upp?
Och Omars ursäkt låter som något jag hört från kommunpolitiker som får kritik - "vi ska se över våra rutiner". Det betyder oftast noll och ingenting. För grundproblemet kvarstår. Omar Mustafa anser fortfarande att det var rätt att bjuda in de här som föreläsare, och att deras antisemitism (väldigt tydliga sådana) är en mindre detalj.
Problem nummer två är hans inställning till homosexuella och det sätt som han tidigare uttryckt sig där. Folks rätt till religion är en självklarhet. Och ett medlemskap i en församling (hur knäpp den är på vissa punkter) diskvalificerar ingen. Det finns en gräns för guilt by association.
Skillnaden är att Omar varit företrädare för och gjort uttalande härifrån. Där han uttryckt sig väldigt kränkande mot homosexuella muslimer.
T.o.m. det skulle jag kunna anse vara en "intern" religiös angelägenhet. Men som företrädare för ett parti har man inte längre den lyxen.

Omar Mustafa tycks vara en mästare på tydlighet utan att vara tydlig. Omar Mustafa tar tydligt avstånd från antisemitism (vilket är väldigt bra) utan att ta avstånd från att de personer som uttalar sig antisemitiskt och att ge dem plattform för att föreläsa.
Han tar tydligt ställning till att nuvarande äktenskapslagstiftning bör gälla, utan att på något sätt beröra frågan om hans uttalande mot homosexuella muslimer.

Det är av vikt att förstå skillnad mellan dialog och föreläsning, mellan diplomati och politiska kontakter.
Många tycks inte förstå den skillnaden - skillnaden mellan att kunna ha en fortsatt kontakt, fortsätta kunna prata med någon trots att man på ett grundläggande plan inte håller med varandra. Sådana diplomatiska kontakter måste t.ex. ett land kunna hålla, även föreningar (som islamiska förbundet) måste också kunna ha det. Kunna föra dialoger. Kunna möta människor - även synas på en bild med dem utan att ta ansvar för allt de säger. Kunna sitta i samma rum på motsatt sida bordet, eller mötas i en debatt -ibland.
Sen finns de politiska kontakterna, och de ställen där man lägger en plattform för andra - där man bjuder in folk att tala (utan att på något sätt kritisera dem eller tydligt visa avståndstagande i frågan och låta dem veta det). Där man visar sitt stöd genom att ge legitimitet och tyngd åt åsikter.
Det är det senare som är problemet. Inte det förra.

Det finns en otäck sak till här, det urskuldande och den acceptans som finns mot antisemitism ibland och islamofobi ibland. Men hos helt olika människor.
Där man (framförallt hos SD) kan märka helt hårresande islamofobiska uttalanden, eller inom SVD ha ledarskribenter som skriver spaltmeter av rasistiska saker som fått nackhåren att resa på sig både en och två gånger.  Plus påståendet att islamofobi och rasismen egentligen inte finns och kallar kritiken om islamofobi för alltid fel och alltid överdriven, och att "muslimer bara är gnälliga" (vilket är ett rasistiskt uttalande i sig).
Från delar av rörelsen accepteras inte det  - och det är bra!

Å andra sidan accepterar dessa personer extrem antisemitism (jag har sett det mesta), kan obehindrat ordna seminarier med antisemiter med förintelseförnekare som Atzmon (broderskapsrörelsen). Och kallar kritiken om antisemitism som alltid fel och alltid överdriven och att "judar bara är gnälliga". Här är delar av rörelsen (men inte andra delar av samhället) ursäktande. Och det är inte bra. T.ex. kräv förtydligande först, och stötta sen. Här har Omar Mustafas stöd från vissa varit helt obehindrat förutsättningslöst.

Omar Mustafa må ha gjort någon form av halvursäkt men på hans (offentliga) facebooksida så märks en annan del, stöd där man mer eller mindre kallar expo för ett drev och all kritik för osaklig och att han inte har något att vara tydlig över.

Jag accepterar inte : Islamofobi.
Jag accepterar inte : Homofobi
och jag accepterar inte : Antisemitism.

Och jag har sett många kamrater visa sitt rätta ansikte, och jag är djupt besviken.

För att Omar Mustafa ska få någon slags tydlighet måste han förklara att han inte anser det vara okej att bjuda in antisemitiska föreläsare.
Det har han fortfarande inte gjort - tvärtom.
Och han måste ta avstånd från sina tidigare uttalanden mot muslimska homosexuella, han har inte sagt något alls där.

Kräver jag något liknande av alla som skulle ha gjort något sådant?
Ja!
Om de ska sitta i partistyrelse gör jag det.
Annars har vi inom S ingen trovärdighet längre i vår kritik mot SD och andra som har den typen av förhållningssätt.

Läs även: Helené Lööw om de dubbla bokföringarnas politik, Arbetets ledare

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar