Talmannen är en symboliskt viktig post, men den avgör inte Sveriges framtid. Viktigast är att SD inte får någon talman. Och det kommer de rödgröna aldrig ge dem. Och hoppas att alliansen inte gör det heller. Känns ibland som att alliansen kommer att samarbeta aktivt med SD trots allt och stå där och peka finger på rödgröna och säga "se vad ni fick oss att göra".
På två nivåer vore det inte en katastrof trots allt om SD fick inflytande med alliansen. Så länge det innebär minimalt genomförande av deras integrationspolitik och kulturpolitik. För det första skulle det innebära att rödgröna blir det verkliga oppositionspartiet. För det andra skulle det innebära att SD skulle rösta igenom och ta ansvar för politik med nedskärningar i den offentliga sektorn, skattesänkningar för de rika och arbetarfientlig politik. Något deras väljare antagligen inte är intresserade av alls.
Risken finns å andra sidan att de kan fortsätta skylla katastroferna för de som redan ligger ned - på de rika.
Till riksdagens öppnande kommer också stora demonstrationer mot sverigedemokraterna. Jag gick med i den efter valnatten. Det kändes nödvändigt då. Jag är inte lika säker idag. Jag är för demonstrationerna i sig - de fyller en oerhört viktig funktion att gå i demonstrationståg. Det ökar känslan av gemenskap och att man faktiskt inte är ensam i sitt avståndstagande. Men jag har nu sett att vi var många. Nu riskerar jag bara att bli besviken istället. Mest besviken på att jag inser att det är mest folk från vänsterkanten som rättvisepartiet socialisterna - som förvisso har min respekt - som går där. De är förvisso många aktiva men inte särskilt många till procent av befolkningen.
Det behövs något mer kraftfullt agerande mot sverigedemokraterna. En tydligare kraftdemonstration.
Vad vet jag inte riktigt än.
Mitt i allt detta, en artikel från DN där några från Haninge pratar om varför de röstade på SD. Vissa saker kan vara nog så viktiga. För en del är inte rasismen det viktigaste hos SD, istället är man allmänt förbannad för att man har det jävligt dåligt. Det är vänsterns fel att man inte lyckats plocka upp dem på allvar. Samtidigt är det faktiskt alliansregeringen som har ställt till det för dem. Men en andra aspekt är frågan kring rasism som sekundär på ett ganska otäckt sätt. Lite som att rösta på nazisterna i tyskland en gång i tiden. "Ja jag vill ju ha autobahn, men jag gillar inte det där med antisemitism. Fast autobahn väger tyngre".
Värst av allt i detta är alla dessa förbannade "partitest", som jag gissar avgjorde valet mycket mycket mer än vad man tror, där även jag blev mer sverigedemokrat än borgerlig. Det är helt absurt, jag hade mycket hellre röstat på centerpartiet än på sverigedemokarterna.
Jag kan se partitestet framför mig från 1941 om internet funnits då. "Hmm... folkmord är jag emot. Men jag vill ha en god åldringsvård.. Få se.. Jopp.. jag blev ändå mest nazist."
Vilket ännu mer understryker vikten av en vänstertidning, vi behöver få upp våra frågor. Partitester som frågar om de mest absurda saker har inte gjort oss gott.
Men så till en sista reflektion som återknyter till min rubrik. I artikeln i DN om Haninge kommun uttalar sig någon om att man blir förbannad för att man inte får sjunga sveriges nationalsång på skolavslutningarna längre.
Jag har desperat försökt hitta vad det handlar om genom att söka febrilt på nätet. Jag brukar ha ganska god koll på hur man söker. Men hur jag än letar hittar jag bara återberättande av frågan i olika debattforum. Och möjligen någon tidning som ringt runt och frågat varför man inte sjunger nationalsången varpå de flesta rektorerna svarar att de i princip aldrig har gjort det.
Och det är min upplevelse också, inte sjöng vi någonsin nationalsången på skolavslutningarna. Enda jag minns av nationalsången var när vi ställdes på skolgården och hissade flaggan den 6:e juni ett år det inte hamnade på en helgdag och sjöng "du gamla du fria". En dag som redan då hette "nationaldagen", men som vår gamla lärarinna på mellanstadiet envisats med att fortsätta kalla "svenska flaggans dag". Inte som inbiten antipatriot utan snarare av en mörkblå stockkonservatistisk anledning.
Men de här myterna upprepas mellan folk och blir så småningom sanning. "Nationalsången förbjuds" påstås egentligen helt utan seriösa belägg och framförallt ungdomar under 25 får för sig att man förr i tiden sjöng nationalsången på varenda svensk skolavslutning. Låt mig vederlägga detta. Ingen jag pratat med hitintills på ett 20-tal olika skolor i landet sjöng nationalsången på skolavslutningarna. Och vi funderade inte ens två gånger över detta.
Jag tror att frågan först börjat lyftas på något föräldramöte av nån rasistisk förälder på en invandrartät skola som ville markera mot invandrarbarnen - fick ett nej av skolan och andra föräldrarna och drog upp växlarna maximalt av det.
Jag har nu inget djupare statistiskt material över det, men vet någon om man oftare sjöng nationalsånger på 80-talet i svenska skolor så skriv det i kommentarerna. Alltså någon som faktiskt har något bevis?
Har politiken kommit så djupt ner att det är ett antal tramsiga symbolfrågor som är viktigast?
Antagligen är det så, rationalismen och klassisk teori kring väljarunderstöd är fel. Det har reklammakarna vetat länge, de baserar inte sin reklam på det rationella tänkandet utan på känslor.
Moderaterna och högern visste det också och baserade hela sitt val på känslor. Känslan av att "Reinfeldt verkar väl ändå mer sympatisk"
Kanske är min vädjan till att faktiskt inte bara tänka en gång utan två och tre gånger meningslös. Eller så är min blogg lika fylld av känslor av just den anledningen. Att jag vet att det är just där man får den första kontakten. Rationella kommer sen.
Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar