Det här med skatter...

Så tycker nu tidningarna idag att jag skall tycka synd om de rika. En rapport har kommit där "Sverige har världens högsta marginalskatt".
Marginalskatt, är alltså skatten man betalar på sista tjänade kronorna. Det innebär alltså inte att höginkomsttagare betalar procentsatsen på hela beloppet utan bara på den överstående summan från ett visst antal kronor. Det vill säga för alla inkomster över en viss nivå tas ytterligare en skatt ut.
Rent allmänt är det just själva grunden i en progressiv skatteuttag.
Nu blandar dock plötsligt artiklarna äpplen och päron. KMGS rapport handlar om skatter för den enskilda individen, och då mer specifikt marginalskatterna. Men artiklarna hävdar att vi har en "osynlig marginalskatt". Det är faktiskt inte sant.
Jag antar att de menar arbetsgivaravgiften, de sociala avgifterna, som artiklarna i sin tur menar "man som höginkomstagare inte får extra förmåner för". Arbetsgivaravgiften är en fast procentuell summa av den lön du får ut. Det är alltså en avgift som går att betala de förmåner som i princip alltid är kopplad till en tjänst. Dels så ger den vissa extra förmåner när socialförsäkringssystemet i form av sjukförsäkring etc. delvis är inkomstnivåanpassat (men med alldeles för låg grad). Men annars vore det absurt, menar man att en bra grej hade varit att folk skulle få bättre sjukvård för skattepengar för att de "betalt in mer i skatt"? Eller om sociala avgifter vore fasta, och effekten istället skulle bli en regressiv beskattning. Man kan bara gissa vart de hämtat informationen om "osynlig marginalskatt", eftersom den inte är en marginalskatt. Svenskt näringsliv kanske (som gärna talar om det). Eller skattebetalarnas förening?
Eftersom marginalskatten bara beräknas på ett belopp överstigande en viss nivå får den gärna vara högre. Jag har ingen sympati för de rika. Jag förstår att de vill ha ännu mer i plånboken, men låt oss inse fakta. De är inte alls lika många som oss. Det är inte de som behöver vår solidaritet när de gnäller. Det är sjuka och arbetslösa, som behöver solidaritet. Det är de som har det svårt som behöver få det bättre.
Ovanpå detta kan man faktiskt tillägga att Sverige har ganska små skatter, dessutom är bolagskatten väldigt liten.
Alternativet för sociala avgifter och progressiv beskattning vore punktavgifter. Såsom höjda avgifter inom vård och sjukvård, egenavgifter på andra områden, obligatoriska fasta avgifter till försäkringssystem (som även om de är frivilliga är nödvändiga för god levnadsstandard). En sådan lösning skulle tvärtom ge regressiv beskattning. Ju mindre man tjänar, desto mer procentuellt av ens inkomst skulle alltså gå till att betala fasta avgifter.
När man tittar rent krasst på saker som folk behöver så ser det redan så ut. Människor behöver mat, bostad, värme, sjukvård.
I rätt stor utsträckning är de tre tidigare helt privata och måste betalas ur egen ficka, och den fjärde är det upp till högkostnadsskyddet. Det innebär att för livets nödtorft - det som är absolut nödvändigt för överlevnad,  betalar rika betydligt mindre procentuellt av sin inkomst till detta än de med mindre inkomst. Och för de med låga inkomster så är det inte alltid pengarna räcker till något annat. Om ens till det.