Jag hörde till de besvikna först. De som var ledsna och förfärade. Juholt hade mottagit och begärt ut pengar som han inte hade rätt till. Så sa media. Det måste vara sant!
Tills man började rota i det ordentligt.Aftonbladet påstod att reglerna var glasklara. Det var de inte. Tal om att han kryssat i fel ruta - några sådana rutor existerar inte. Frågan om det var bedrägeri - något sådant rörde det sig inte om.
Snart framkom det att han fyllt i blanketten precis efter vad blanketten begärde, och bifogat de avtal som blanketten krävde.
Annie Lööf hade en månad tidigare på sin blogg på direkt fråga till riksdagsförvaltningen undrat om något skulle ändras eftersom hennes man bodde i lägenheten i Stockholm (han står skriven där) - men fick till svar att det skulle vara som förut men att det frivilligt var så att hon kunde dra av.
Kontentan blir en Juholt som begick ett fel enbart - han tittade inte närmare på pengarna han fick in och reflekterade över om det var etiskt rimligt. När det påpekades så ville han göra rätt och betalde tillbaka hela summan. Väl värd en artikel - men knappast avgång och mediestorm som skapades.
För det tar snurr på ett alldeles eget sätt och logik. Plötsligt lade Aftonbladet upp samtliga Juholts räkningar och bad folk leta efter minsta fel. Varenda krona vändes på - på ett sätt som ingen annan partiledare eller ens regeringledamot råkar ut för. Det var tydligt att journalisterna och drevet hade bestämt sig - Juholt skulle avgå. T.om. riksdagsförvaltningen följde på den här stormen och lade upp en ny version på hemsidan av reglerna och praxis som uppenbarligen inte funnits innan. Och Aftonbladet rapporterade om dem som om de alltid varit där tills några påstod att så inte var fallet. Någonstans undrar jag var riksdagsförvaltningen och deras chef Marianne Bjernbäck ingår i de som ville få Juholt fälld. För jämför man med Annie Lööfs blogg så ljuger de faktiskt om att något skulle vara "underförstått" och "praxis"
Jag är för ung för att varit aktiv under Mona Sahlin-affären. Eller det var året innan jag började engagera mig - då i Vänsterpartiet under Gudrun Schyman. Men jag inbillar mig att det såg likadant ut. Min mamma hävdar att det var värre.
Det finns ett par personliga erfarenheter av "media" och folks förhållningssätt till det. Jag vet egentligen inte om man direkt kan beskylla media - de verkar under väldigt klara principer. Men det som skrämmer mig är hur förutsägbart det blir och hur människor i väldigt stor utsträckning låter sig spelas på det. Snart florerade bilder på internet över Juholt som en girig roffare, som försöker få ut så mycket pengar som möjligt. Innerst inne - om vi verkligen tänker efter och går igenom de bevis som finns - finns inga tecken på att det är så det skulle fungera. Varför skulle han då vara ärlig på blanketterna med bifogade avier? Varför skulle han välja ett billigt hus i Oskarshamn, en tramsig charterresa i Turkiet och en grå betonglägenhet i förorten till Stockholm? Han är inte ens riksdagens dyraste eller största lägenhet.
Personliga erfarenhet av media
Men drev, media och hets följer sin egen logik.
Jag var aktiv i Ung Vänster i min ungdom. Eller jag är väl fortfarande lite ung, knappast gammal, men det här var iallafall 14-15 år sedan. Ungdomsbilagan för Kristianstadsbladet skulle göra en intervju med mig, och en praktikant-journalist från mediaprogrammet ställde några icke-frågor. Men att synas i media var jätteviktigt för ett ungdomsförbund på lokalnivå där vi kanske bara var 30 medlemmar. Jag var ordförande i föreningen.
När jag nästa dag läste artikeln visste jag inte vad jag skulle ta vägen. Förutom mindre småfel står det dessutom att jag påstått helt orimliga saker. Som att vi skulle vara en kristen förening. Varför skulle jag ha sagt det? Vart fick hon det ifrån?
Jag kontaktade Kristianstadsbladet redan nästa dag och fick givetvis en ursäkt och lovad en dementi. Dementin blev minimal. Men den var ju med i alla fall. Allt frid och fröjd kan man tänka sig förutom att det var det inte.
Det är det som syns mest och talas om mest som överlever. Inte sanningen. I flera år efter den där artikeln fick jag höra från folk om det där med att vi var kristna. Folk som inte dök upp på våra möten. Inte kom på våra debatter för att de läst det där.
Vad betyder en dementi då, och en sanning? Sanningen är oväsentlig i folks medvetanden. Det är känslostyrt och snabbt fördömande.
Avrättningen av Gudrun Schymans karaktär och avsättningen av henne
Det finns en personlig betraktelse till. Nu kommer jag kanske stöta mig med några vänsterpartister, de kommer förneka och kanske mest förneka för sig själva. Men det här var mina upplevelser. Det gällde Gudrun Schyman.
Vi var många inom Ung Vänster som ansåg oss mer radikala än partiet under Gudrun Schyman. Faktum var att vi ibland upplevde henne som alldeles för höger och undvikande i viktiga radikala frågor. Jag har ingen anledning att vara ursäktande för varken mig eller dem. Att ha ett radikalt politiskt ställningstagande är viktigt och man har all rätt att ha dem. På många punkter tycker jag fortfarande så.
Men när skandalerna tätnade kring Gudrun, och frågan om skattebrott kom upp var det faktiskt vi som högg henne i ryggen. Gudrun Schyman var en stark partiledare och hade förflyttat Vänsterpartiet till nya oanade höjder. Men hon var i vägen för de som ville radikalisera mer.
Så när problemet med skattefrågorna kom upp fanns det många bakom som inte var beredda att stödja henne, och underminerade hennes position. I skenet av det privatmoraliska istället för det politiska. Och även jag drog en suck av lättnad när hon avgick - inte för att jag ansåg att hon gjort något fel utan bara för att jag ingick i berättelsen om Gudrun som den som stod i vägen.
Jag skäms över det såhär i efterhand, och även om inte många andra vill inse det är jag övertygad om att det finns samma sken hos andra inom vänsterpartiet vid den tiden. Men vänsterpartiet valde Ohly, något som "vänstern" inom vänsterpartiet jublade åt. Jag var dock inte en av dem då och gled bort från partiet allt mer. Och nu ångrar jag att vi inte stod upp för Gudrun där och då, hon hade många viktiga och bra år kvar att ge, och jag är övertygad om att det är som hon säger att hon lämnade över ansvaret för sin ekonomi till någon annan. Det fråntar inte henne det juridiska ansvaret men det innebär inte att hon medvetet fifflade. Vilket alla faktiskt borde förstått redan då.
Och en sak vill jag stå för sedan dess - att vill man få bort någon skall man göra det för att man inte gillar honom politiskt och säga det öppet. Man skall inte stå och hugga honom i ryggen med knivar av helt annan typ bara för att man ser chansen. Det är oärligt, det är smutsigt spel och det hedrar inte någon alls.
För alla "läckor" inom socialdemokratin - träsket av lögner och påståenden och fullkomligt irrelevanta sidospår följer all den logik som jag sett tidigare. Och tyvärr tror jag - hur rätt Juholt ändå haft och trivialt det hela ändå är - kommer få svårt att säga hur det är. För mediastrategerna säger att inget annat än en hel pudel duger och att varje bemötande av lögner blir försvar för alltet. Samtidigt som folk inte minns sanningen utan kommer säga "han försökte få sin sambos lägenhet betald av skattepengar, den giriga Juholt bara svindlar".
Det gör mig bekymrad att jag vet hur människor fungerar och över vad de minns.
Men jag vill inte spela med i den dramaturgin. Därav det här inlägget. Det är ett litet strå till ett försök av mer vett och sans. Men de jag försöker nå har antagligen slutat läsa redan efter tredje meningen. Och allt man minns är rubriken "Fusk-Juholt"
Fler artiklar om Juholt:
"Juholts tabbar"
"På min nivå skall man klara granskning"
"Aldrig aktuellt att jag skulle avgå"
"Juholt i morgonsoffan"
