Den egna ideologiska debatten

Det slår mig ganska snart att jag i mångt och mycket bara reagerar på andra debattartiklar och nyheter från massmedia. En stor del av problemet är ju faktiskt avsaknaden av en självständig ideologisk debatt, och där man inte fullt ut vågar stå för tankar och  värderingar.

Jag har faktiskt en samhällsvision som jag tänker våga stå för. Som inte bara handlar om små förändringar i ersättningsnivåer eller skatter. Där skiljelinjen i inte bara svensk politik utan all politik blir tydlig.
Jag har ingen solidaritet med de som inte behöver den. Jag tycker inte synd om de rika för att de måste betala skatt. För de som har det gott ställt behöver inte vår omtänksamhet.
Jag vill se en demokratisering av samhället på alla nivåer, där man inte så extremt ställs in i överordnad och underordnad. Där man alltid tillsammans med andra kan ställa varenda person i maktposition till ansvar för sina handlingar.
Jag vill också ha ett samhälle där man får misslyckas. Inte bara en gång, eller två gånger utan om och om igen utan att den personen skall förverkat sin rätt att vara medmänniska på samma villkor. Det innebär inte frihet från konsekvenser utan att man tar hand om människor tillsammans. Att de som inte klarade saker lika bra som du själv hjälper vi så gott vi kan. Att de som blir sjuka och inte klarar av att arbeta får den hjälp de behöver och aldrig aldrig någonsin utförsäkras för att "reglerna är sådana".
Jag vill ha ett samhälle där alla människor är lika mycket värda, på riktigt. Inte bara på pappret. Där alla får möjlighet att utvecklas precis till det som de har möjlighet och vilja till.
Kort sagt. Jag vill ha ett samhälle
Från var och en av förmåga
Till var och en för behov

Och det farligaste borgarna någonsin kan ge oss - är att ta ifrån oss känslan av att det är möjligt. Det är i omöjligheternas land rasismen vinner terräng och alliansen sitter vid årorna.
För de har redan möjligheterna - de vill bara se till att våra drömmar inte är det.

Myten om tabu i samhällsdebatten

Det har talats om och om igen - att vissa saker inte får diskuteras. Att Sverigedemokraterna inte fått höras. Att invandringens "problem" inte får belysas.
Detta är fullkomligt nonsens. Dessa frågor har tvärtom skrikits ut - så till den milda grad att det hamnat på agendan fast det inte borde vara där. För att den fokuserar på helt tokiga saker. Och Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning blir rådande.
Ändå lyckas det om och om igen påstås att det inte får diskuteras. Den mytbildningen är faktiskt starkast, och det finns ingen som helst grund för det påståendet. Jag skulle vilja kalla det för en återskapande berättelse, där den upprepas så många gånger att den tillslut blir sann för alla. "Alla vet att det är så". Ungefär som att jorden är platt, allt är uppbyggt av fyra element och att borgarna är bra för Sverige.

En god vägledning i alla diskussioner du hör är därför följande:
Säger sig någon vara "icke PK" - så är han med all säkerhet företrädare för inskränkthet och makt och det han kommer att säga får inte argumenteras mot för då är man "bara PK". Argument spelar ingen roll för en sådan person.
Säger någon "det här får man egentligen inte säga" eller "man får egentligen inte tycka såhär" - så får man verkligen tycka just så och då sägs det hela tiden. Däremot får man inte tycka emot och alla argument emot blir fel för den personen. Han/hon ser sig själv som den tragiska martyren och alla argument emot är ett brott mot hans/hennes omnipotenta person.

Nej att frågan inte debatteras eller belyses är fullkomligt befängt vilket Mattias Tydén så skickligt beskriver idag på DN debatt. Även om han tydligen är docent vid institutet "för framtidsstudier". Jag tycker det namnet är oerhört lustigt. Men det är en bisak!

Ulf Öfverberg är folkpartist och hotet mot facket

Jag är ganska säker på att nästa steg i alliansens plan den här mandatrörelsen kommer vara att slutligen försöka ta död på fackföreningsrörelsen.
Viktigast för deras arbetsmarknadspolitik inkluderar större klasskillnader och inkomstskillnader mellan människor, skattesänkningarna var ett led i ett projekt för att sänka lönekostnader för för företag. Faktiskt att sänka människors löner.

I detta har DN som viktig kampanjenhet för högervärderingar nu publicerat en debattartikel som kräver att LO och TCO bryter med S. Fackföreningarna skall bli helt opolitiska.
Skriver under gör en viss "Ulf Öfverberg" som titulerar sig som "tidigare anställd på TCO bl a som talskrivare åt ordföranden Sture Nordh". Detta är säkert alldeles sant, men det är också alldeles säkert mer troligt så att han snarare i egenskap av "Ordförande för Folkpartiets Södermalm/Gamla Stan." skriver det här debattinlägget.
Se där - något som DN glömmer nämna.

Uppdatering:
Bloggen "alliansfritt sverige" visar dessutom att Ulf Öfverberg även är hög chef för arbetsgivarorganisationen vårdföretagarna, en organisation inom Almega som väldigt aktivt verkat för en borgerlig valseger.

Till försvar för Mona

Nej jag har verkligen inte alltid varit en Mona Sahlin-älskare.
Tvärtom har jag många gånger tvärtom tyckt ganska illa om henne då hon länge framstod som höger i partiet. Men hon fångade mig med sin retorik och sin tydliga ställning att stå fram för människovärdet när alla andra sviktar - inkluderat Lars Ohly.
På något sätt är det tragiskt. Mona Sahlin är precis lika mycket höger som hon var för femton år sedan, men hon står kvar där hon gjorde då och har plötsligt fått en mer rödskimrande färg över sig.
Framförallt tror hon på något mycket viktigt, hon står för socialismens själva själ. Det citat som blev så utskällt av borgerliga ledarskribenter och proffstyckare (är inte de ofta samma personer???) i valet. Nämligen "av var och en av förmåga, till var och en av behov".
Jag är den första att tycka att rörelsen är viktigare än ledarna. Men i det här fallet kommer inte de kunna skvala fram något bättre. Och en partiledare får inte vara en belastning för rörelsens ideér. Det är inte Mona Sahlin just nu. Det är partirörelsens egna inkompetens och som inte insett behovet av långsiktig PR (som det så modernt heter sedan 50-talet) genom att iallafall ha EN egen rikstäckande dagstidning.

Tydligen är det enligt "källor till aftonbladet" skåne som är mest negativa till Mona Sahlin de skånska valdistrikten.
Förlåt S i Skåne, men det är er egen arrogans som är stor orsak till valförlusten. Få ställen tappade S lika mycket på som i Skåne. De kanske borde avgå själva? Min erfarenhet av S i skåne att de visar upp en sällsynt arrogans, även i S-mått mätt.

Jag tänker stå upp för Mona. Det är inte Lena Melin, DN's ledarskribenter och högern som skall bestämma vem S skall ha som partiledare.
Däremot var valrörelsen svag. Löftena tunna. Och visionerna inga.
DÄR låg problemet det här valet.

"Det är inte er han menar"

Mitt liv är fullt av anekdoter - små historier som gärna upprepas in i det oändliga. Det är inte bara egna livserfarenheter som berättas om och om igen utan som någon form av familjeberättelse tar man till sig andras erfarenheter och historia och berättar igen.

Ibland flera generationer tillbaka i tiden.

Bland de viktigaste anekdoterna som finns är de från min farmor och farfars liv. De levde i Tyskland under -20 och -30talet.

Jag tittar på siffrorna på skärmen.
Det är snart hundra år sedan.
Så mycket har hänt sedan dess.
Och ändå så lite.
Min farfar gick bort i början på 80-talet och min farmor för några år sedan. Kvar har jag deras historier.

Så här kommer en av de viktigaste berättelserna från min släkt. Den är kanske inte alls särskilt märkvärdig i sig. Och egentligen inte med ett budskap som inte redan finns på så många andra platser.

Farmor och farfar var judar, utöver det var min farfar också en aktiv anarko-kommunist vilket föranlett en del bekymmer med ordningsmakten efter olaga affischering med ”högförräderi”-innehåll redan under Weimarrepubliken. Utan att gå in på detaljer kring just den historien kan vi nog anse det fallet vara såpass preskriberat att jag utan omskrivningar och med viss stolthet kan meddela att farfar indirekt nog faktiskt hade medverkat vid affischeringen i fråga om än som spanare efter polis medan de andra klistrade. Frikänd i ”brist på bevis” lades dock fallet ner tills nazisterna tog makten.

Gestapo bestämde sig för att öppna fallet igen, och sent en natt kommer de och hämtar honom för förhör. En anarkokommunistisk jude var något alldeles extra för den nazistiska regimen. Året är 1934. Exakt hur min farfar lyckas övertyga övertyga dem att de just den gången hade fått tag i fel person - i fel herr Cohen, är oklart. Men han lyckas och i samtal med några andra blir det klart att han snart måste fly.

Hur de trots att land efter land stängde portarna för judarna ändå lyckades fly är en historia i sig men hur som helst hade de nu fått möjlighet att ta sig ifrån Tyskland.

Farfar var utöver aktiv anarkokommunist på många sätt så tysk man kunde bli och sprang omkring i den märkligt nationalromantiska föreningen ”wandervogel” och lekte scouter som ung också. I min värld har de lederhosen på sig, alla dessa scouter. Och joddlar. Det var storromantiskt tyskt, med den tidens idé om att leva nära naturen. En slags civilisationskritik tillsammans med en för sin tid typisk sentimentalitet och stolthet.
I varje fall kom wandervogel att helt uppgå i nazisternas småmysiga organisation Hitler-jugend ganska snart. Die wandervögel finns förövrigt med i en liten textrad i ”ökända hästen från Troja” av Karl Gerhard om ni läser noga.

Så långt alltås bakgrunden.

Min farmor och farfar sitter och har en sista middag i Tyskland innan de skall bege sig iväg. Vänner kommer och hälsar på. Så har även min farfars gamla kamrater bestämt sig för att ta ett sista farväl av sin gamla vän från Wandervögel - min farfar. Inlunsande kommer så de gamla kamraterna i sina Hitler-uniformer med hakors-armbindlar runt armarna för att säga hejdå till sin judiska vän.

Här någonstans blir det för mycket för min farmor. Hon får ett mindre utbrott och säger ifrån.

”Hur kan ni komma hit i de där uniformerna? Är det inte höjden av fräckhet?”

Nazisterna försvarar sig, men farmor fortsätter och i vad jag gissar i sin tradition att alltsedan dess fortfarande kalla Hitler för ”mister Hitler” - med en något nedlåtande ton. Jag antar att det har att göra med vägran att erkänna hans många olika titlar även om hon ibland kunde yttra "den lilla kopralen" vilket också var väldigt laddat.

”Har ni inte hört vad mister Hitler säger om judarna?”

Farfars gamla kompis manar lugnande.

”Men det förstår ni ju- han menar inte er. Det är östjudarna han menar”

*RIDÅ*

11 år senare var nästan hela släkten utraderad i gaskamrar.

Det här skall gärna säga på tyska: ”Die Ostjuden”

Och något som vi gärna upprepat i alla de fall när man hör de grova generaliseringarna följt av ”men inte ni”. Eller ”inte de”.

Ja historien är inte mycket mer än en variation på en välkänd dikt tillskriven Niemöller, eller varför inte John Donnes ”fråga inte vem klockan klämtar för”.

För nog har jag hört mycket ”ostjuden” - i valet 2010. Inte minst i homofrågan då jag själv är bög. Det är riktigt tragiskt hur det faktiskt finns homosexuella som är beredda att ge det vedervärdiga partiet Sverigedemokraterna sin röst.

Det finns också ett avståndstagande mot att dra paralleller till nazisttiden. Nazismen är ett sånt skällsord idag att det gått bortom sin historiska förankring. Dess brott så vedervärdiga att nazisterna själva tagit sig nästan diaboliska proportioner och någonstans där har vissa möjligheter att dra historisk lärdom gått förlorade. Som att det inte var ett helt folk som plötsligt blev galet. Att vara nazist inte var lika med att vara ”ondskefull” utan någon som uppenbarligen kunde umgås med sina judiska vänner.

Nazismen var rumsren, så även i Sverige. Ett visst motstånd fanns, men då oftare betraktat som ett litet lustigt fenomen men som man nog måste förstå hade ”vissa poänger”. Oftare sågs de som varnade för nazisterna som en större fara. Inte minst bland högerpartisterna.

Det började så här – det började med att ett märkligt tramsparti får ett par procentenheter. Och så småningom släpper vi in dem – att vara fascist och sverigedemokrat är inte längre skamligt.

Men jag upprepar – man måste sätta ned foten. Det är inte kaffe som vanligt med dessa herrar (det är nästan uteslutande herrar) och damer. Har du vänner och bekanta som är sverigedemokrater så markera tydligt, visa att det faktiskt inte är okej att rösta och tycka som de gör. Så kanske de åter gömmer ner sina hakors-armbindlar långt ner i byrålådan...

A new hope

Chocken är stor bland många för vad som hände. Flera har gråtit. Många tycks förvånade.
Jag var en av dem som genom hela valrörelsen aldrig slutade aldrig hoppas. Alla opinionsmätningarna (som översvämmat oss och dessutom säkert i sig påverkat valutgången) skvallrade tidigt om vad som komma skulle. Ändå fortsatte vi förneka.

En återblick från valkampanjen som jag partilös som jag är inte deltog i mer än ord och på nån manifestation. Jag och pojkvännen går på en "allsång mot alliansen" i vita bergsparken där en hel del usla band ställde upp blandat med nostalgi från 70-talet. Som om inget nytt gjort sedan 70-talet...
Så började allsång av Mikael Wiehes "Flickan och kråkan".
Och mitt i säger jag till pojkvännen:
"Den handlar ju om oss och om valet. Vad sorgligt".



För hoppet var det sista som lämnade oss.
Och som texten sa

"O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett


För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar


O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent"

Och nog visste vi att det egentligen var försent. Men så länge det fanns liv fanns det hopp så vi sprang med den. Och vi skrattade med gråten i halsen. Struntade i det och fortsatte kämpa.


En god valanalys jag läst om att vakna upp i ett nytt Sverige är från den här bloggen.
Jag håller med i stort. Man har misslyckats med att formulera de stora drömmarna. Även om jag vill gå längre än så. Det har genom valet och "proffstyckarnas" och "retorikexperternas" försorg alltmer kommit att handla om oneliners. Lögner är fullt tillåtna - meningslöst innehåll är det också. Det ligger i den snuttifierade dramaturgin som målas upp - i en ofrivillig symbios mellan politikerna och media. Egentligen vill ingen någonting än vissa saker i socialförsäkringssystemet. De stora drömmarna är borta.
Rädslan för små dippar i opinionsmätningar. Oror för att Lena Melin inte skall tycka man gjort bra ifrån sig i Aftonbladet.
Men att bara skylla på tidningar och politiker är att göra det enkelt för sig. Det är allas bekymmer. Vi var många som bara satt hemma och knöt näven i fickan. Och som inte vågade drömma stort utan bara smått. Som inte vågade göra politik av vår egen verkliga verklighet.

Och ansvaret går på alla - i hela Sverige. Alla de som låter folk utförsäkras. Varenda människa som röstade på Sverigedemokraterna. Det här är inte mitt Sverige och jag vill bygga upp mitt Sverige. Jag vill våga tänka stort igen.
Vart blev ni av ljuva drömmar?



Men nu är kråkan död. Den är verkligen kraxande jättedöd. Och gamarnas samlas. Och jag har en ny kråka som är jättelevande. Och vi har gott om tid på oss. Och den skall flyga!

Vad händer nu då?

Så vaknar man åter upp till en dag i det nya Sverige. Röstomräkningen pågår för fullt och medier spekulerar i om högerkartellen ännu kanske kan knipa egen majoritet utan Sverigedemokraterna.
Jag är inte helt odelat positiv till ett sådant scenario. Självklart hade det varit värre om det vänt sig till sverigedemokraterna för stöd, men bättre om miljöpartiet agerar som någon bromskloss. Statsvetare uttalar sig i omgångar, och är det något jag lärt mig hata genom de senaste åren så är det statsvetare. Statsvetare och nationalekonomer. Det är en märklig expertis med politisk agenda som plötsligt kan framstå som "oberoende". Egentligen är hela frågan om den "objektiva" och "oberoende" i dessa sammanhang något vedervärdigt eftersom det framställs som att vissa styrs av politiska agendor och andra inte gör det.

Min gissning är dock att DNs analys har missat en mycket viktig bit. Eventuella politiska vildar - de har löst kriser förut. Som ATP-frågan löste en omröstning i en jämn riksdag. Alliansen saknar två mandat, och gissningen är att en eller två från miljöpartiet kommer offra sin politiska karriär för att skapa en borgerlig majoritet i riksdagen.

Samtidigt - senaste nytt från Holmqvistfallet:





Att borgarna så allvarligt ljuger kring sjukförsäkringen stör mig. Jag lägger in två kommentarer från vänner som väldigt tydligt markerar vad det handlar om:

"Det är bara bedrövligt... Kommer varken vänja mig vid eller acceptera "lite spill får man räkna med"-mentaliteten som uppenbarligen råder i dagens samhälle. Hoppas vid gudarna att man själv aldrig hamnar i samma sits..."

"Och nu kommer det bara fortsätta. Jag har träffat tillräckligt många utförsäkrade på jobbet [som socialsekreterare . min kommentar] som verkligen inte kan arbeta, nu eller någonsin igen, för att jag inte kan tycka något annat än att detta är totalt vansinne."

Godmorgon nya Sverige.
Vad hade Olof Palme sagt?
Vad hade Tage Danielsson sagt?
Vad hade Astrid Lindgren sagt?

Förtydligande om hur man handskas med Sverigedemokrater

Självklart hoppas jag att min blogg inte bara kommer handla om sverigedemokraterna. På ett sätt är det ett misslyckandes när samtliga fyra första inläggen kommer få en tag "sverigedemokraterna" men nu är situationen sådan och det går inte riktigt blunda för.

Det finns olika sätt att debattera hur det kom sig att Sverigedemokraterna tog mandat. Själva vill gärna sverigedemokraterna framställa sig själva som martyrer. Som att de inte fick vara med i debatterna, som att de blev utestängda och ignorerade.
Det är emellertid inte sant, jag har sällan sett ett parti få så stor uppmärksamhet trots att det defacto inte satt i riksdagen. Ej heller har det saknats tillfällen då de varit med i debatter, och ganska obehindrat få föra fram sina åsikter. I framtiden kommer man tyvärr se dem i slutdebatter inför val - därför nu är de ett riksdagsparti och som sådant erbjuds de den möjligheten. Och det är så det ska vara.
Men det hindrar inte att de faktiskt inte är ett parti som andra. De är ett parti som på en grundläggande nivå är emot mänskliga rättigheter - delar in folk i grupper beroende på vilken religion och vilken sexualitet och etnicitet människor har.
Jag har även problem med kristdemokraterna på denna punkt och kommer återkomma till dem i framtida blogginlägg.

Sverigedemokraternas försök att plocka martyrpoängen har ibland tagit sig rent komiska uttryck. Som sverigedemokraten som ristade in sig själv i pannan med ett hakkors. Nu vet vi förvisso om det inte är så, men jag minns ett annat fall som var precis likadant och man avslöjade kvinnan i fråga med att ha skrivit in det baklänges.Har någon en länk om detta tar jag tacksamt emot.


Så hur är det med sverigedemokrater och deras väljare. De trivs i sitt lugn - de vill kunna tycka människovidriga åsikter ifred. För dem är det enklast om man bara röstar en gång vart fjärde år and "all go their merry way" (förutom bögar, flator, invandrare etc. då). Kanske har de alltid funnits 5% av människorna därute som faktiskt har haft totalt människofientliga åsikter.
Att handskas med de som röstat med Sverigedemokraterna är inte att som vissa tror "inte fördöma utan lyssna och ta på allvar".
Vad är det vi skall ta på allvar? Deras homofobi? Deras rasism? De är tyvärr inte missförstådda. De är sverigedemokrater, de röstade så. Jag tror visst att alla människor kan ändra sig, jag tror inte att någon är på ett visst sätt för evigt. Men jag tror också på att ta ansvar för vad man gör, och problemet som fick människor att rösta på sverigedemokrater var faktiskt att det inte längre hade lika stora konsekvenser att vara just rasist och homofob.
Därför är det inte alls fel att kraftigt ta avstånd från sverigedemokrater man råkar på, att i skarpa ordalag ta avstånd från. För det är de som vill misshandla alla oss som inte passar in i deras verklighet. Inte alltid själva, även om de inte sällan har problem med att på egen hand att ta till våld, utan via ombud tillgripa våld. Via lagstiftning och polis.
Jag vill inte tillgripa våld mot sverigedemokrater. Ej heller vill jag förbjuda dem.
Men det är alltså inte alls odemokratiskt och fel att ge sverigedemokrater omkring oss konsekvenser av sitt tyckande på det personliga planet. För politik handlar faktiskt alltid om konsekvenser. Och Sverigedemokraternas politik är inte en fråga om man gillar Mozart eller Lady Gaga, utan huruvida människor har rätt att leva eller ej, har samma rätt till äktenskap eller ej och har rätt till arbete eller ej. Och allt detta oberoende av sexualitet, etnicitet eller religion. Deras politik är konsekvenser. Så då skall det också vara en konsekvens att vara sverigedemokrat!

Eftervalsanalys

Så varför förlorade vi valet?
Det är ett antal saker som måste fastlås som huvudanledningar. Det ena är pressens kampanj mot Mona som person. Det var skrämmande att bevittna, inte minst i omgivningen, hur en hetskampa som sätter igång plötsligt inte har några gränser eller rim och reson. Vad hon än gör ansågs det vara fel. Om några säger att hon är dålig måste det vara så.
Anledningarna till hatet hade väldigt lite med hennes politiska ståndpunkter att göra, utan mer om henne som person. Vilken röst hon hade, vilken frisyr hon hade, och inte minst att hon var kvinna.
Att det är lättare att komma undan som heterosexuell vit medelålders man har varit ganska uppenbart. Inte minst i Reinfeldts egen regering där misstanke om att man smitit från TV-licensen fick kvinnliga ministrar att avgå medan utredning av folkrättsbrott inte är det. Även prostitutionsfrågan och Littorin blev ju snarare urskuldad där Littorin plötsligt fick enorm sympati.
Som vit heterosexuell medelålders man får du göra nästan vad som helst.
Det stora hotet är ofta också en man. Gärna en ung sådan. Gärna ogift (okontrollerad). Ännu hellre bög. Eller invandrare.
Men att vara kvinna är helt omöjligt, för du måste vara perfekt men ändå inte tillräckligt perfekt.
Jag är glad att jag inte är kvinna.
Innan jag får många kommenterar på mig om att jag ser vita heterosexuella medelålders män som problem så är det inte så alls. Jag anser att de har lika stor rätt som vi andra. Bara att just nu så är folk betydligt mer förlåtande mot dem än så.

Men det finns en anledning till och det är faktiskt de rödgrönas eget fel. Och det var alliansen med Vänsterpartiet som skapade ett nytt kosack-val. Sovjetunionen är inte glömd. Kanske med rätta - men just Ohly i sig har varit ett sänkte för de rödgröna. En röst på S blev en röst på allt V stod för.  Och V under Ohly värvar inte så många röster.
Vänsterpartiet borde förstått det - och dragit sig tillbaka. Tagit ett steg bakåt och inte krävt regeringsposter. Socialdemokraterna tappade också självförtroende. Det är väl ändå så att partierna måste i sig själva tro att de är starka nog att segra på egen hand. Går inte det så söker man lösningar i riksdagen.

Att SD kom in beror - tyvärr - på att folk är rasistiska idioter. Jag kommer nog inte ifrån det här. Men länge har det tack och lov varit skamfullt att rösta på dem. Det är inte ok att vara rasist. Men så säger någon att det är det - och det blir befriande för folk. Vad som behövs är faktiskt att visa tydligt att det inte är ok. Det är inte en sak, vilken som helst, att rösta på SD och ha de där åsikterna. Det är inte en fråga där man bör skilja på sak och person. Tvärtom - om SDare vill ta bort homosexuellas rättigheter och sparka ut invandrare till tortyr och vägra människor som inte är exakt som SD vill att de skall vara deras rättigheter - så är det åsikter som på samma sätt måste få konsekvenser för människor som tycker så. Möter du på det i din vardag, bland dina vänner, på arbetsplatsen. Så är det dags att markera. Att det där är inte ok.

Till nästa val måste vi ha mer förtroende. Och också en starkare vilja att stå emot när politikens innehåll faller bort för de rena personangreppen. Att man inte gillar någons röst eller utseende. Jag tycker inte gluggen hos Björklund är särskilt vacker heller. Hålrummet mellan tänderna roar mig oerhört. Men det är inte den som avgör om han är en bra utbildningsminister eller ej. Det som avgör är faktiskt hans usla politik.

Nynazister tar plats Grästorp kommunfullmäktige

Förutom att Sverigedemokraterna kammade hem mer än 5 % i riksdagsvalet och rasister och homofober åter tar plats i Sveriges riksdag - så har det i en kommun gått ännu värre.
I Gärstorp i Västergötland tar Svenskarnas parti plats i kommunfullmäktige med ett mandat. Svenskarnas parti är inget mindre än gamla NSF - nationalsocialistisk front, som med samma form av nyspråk lyckats knipa åt sig en plats. Platsen går till deras företrädare och tidigare ordförande i NSF.

Är det här vårt Sverige? Hur spred sig intoleransen? Nazismen? Rasismen?
Vart fick den luft ifrån?

Ett förlorat val

Vi är säkert många som är arga och ledsna och besvikna det här valet.
Hur kunde det gå så illa?
Ett par saker bör vi komma ihåg innan vi helt gräver ner oss i miserabilitet.
Valet 1991 förlorades med ungefär samma vad gäller mandatfördelningen.
Högern har förlorat med lika mycket förut, om de inte rentav förlorat med ännu mer.

Det var katastrof, klart att jag undrar lite om hur folk tänker. Röstade de verkligen för sina skattehöjningar? Eller var det något annat?

Jag tror dock att en viktig fråga är att arbetarrörelsen inte kunnat få vara med och formulera sin verklighet. Istället har man varit utlämnade till högerns dagspress och tidningar. DN/SVD och inte minst expressen som har bedrivit kampanj mot Mona.
Att arbetarrörelsen behöver sin egen dagspress förefaller mig uppenbart.

4 år under borgerlig regering är lång tid. Jag vet inte om jag ens kommer ha kvar min blogg om 4 år, men hoppas på att jag kommer skriva politiska betraktelser genom året. Och inse att politiskt kampanjarbete är långsiktigt - måste bli långsiktigt - så man inte hamnar under plötsliga omsvängningar strax före valet. T/R helvetet är nog inte något vi vill uppleva varje val. Alltefter tidningarnas och journalisternas godtycke över vem de hatar mest för tillfället.
I år var det en hetskampanj utan dess lika mot Mona Sahlin. Det är en av huvudanledningarna till att valet förlorades. Men det borde inte räcka. Vi människor borde vara starka nog och förståndiga nog att inte gå på ett drev som inte har något mer konkret att komma med mer än att det vore ett val till årets Lucia i vilken man gillar bäst.
Visst finns det fler anledningar till att det inte gick bra. Jag kommer återkomma till dem senare. Jag har trots allt fyra år på mig att lägga ut texten innan det är dags igen.

Ytterligare en tragisk reflektion är att sverigedemokraterna kom in. Jag minns fortfarande hur deras anhängare inte lagt undan hakorsen och som fortfarande hade klistermärken med texter som "bevara sverige svenskt".
Ser man på deras företrädare så är böghatet, och rasismen fortfarande väldigt närvarande.

Min blogg kommer vara mina betraktelser. Jag är inte medlem i något parti - jag har varit men är inte längre.
Kanske kommer det ändras under de närmaste fyra åren. Men här tänker jag nog inte vara lojal utan ge de analyser och betraktelser jag ser som relevanta.
Jag hoppas också att lära mig det här med hyperlänkar.
Och bilder
Och videoklipp
Och allt sådant där som livar upp en blogg lite mer
Kanske kommer den så småningom flytta till word press
Allt i sinom tid

Tills dess.. 4 år till i opposition.