Det slår mig ganska snart att jag i mångt och mycket bara reagerar på andra debattartiklar och nyheter från massmedia. En stor del av problemet är ju faktiskt avsaknaden av en självständig ideologisk debatt, och där man inte fullt ut vågar stå för tankar och värderingar.
Jag har faktiskt en samhällsvision som jag tänker våga stå för. Som inte bara handlar om små förändringar i ersättningsnivåer eller skatter. Där skiljelinjen i inte bara svensk politik utan all politik blir tydlig.
Jag har ingen solidaritet med de som inte behöver den. Jag tycker inte synd om de rika för att de måste betala skatt. För de som har det gott ställt behöver inte vår omtänksamhet.
Jag vill se en demokratisering av samhället på alla nivåer, där man inte så extremt ställs in i överordnad och underordnad. Där man alltid tillsammans med andra kan ställa varenda person i maktposition till ansvar för sina handlingar.
Jag vill också ha ett samhälle där man får misslyckas. Inte bara en gång, eller två gånger utan om och om igen utan att den personen skall förverkat sin rätt att vara medmänniska på samma villkor. Det innebär inte frihet från konsekvenser utan att man tar hand om människor tillsammans. Att de som inte klarade saker lika bra som du själv hjälper vi så gott vi kan. Att de som blir sjuka och inte klarar av att arbeta får den hjälp de behöver och aldrig aldrig någonsin utförsäkras för att "reglerna är sådana".
Jag vill ha ett samhälle där alla människor är lika mycket värda, på riktigt. Inte bara på pappret. Där alla får möjlighet att utvecklas precis till det som de har möjlighet och vilja till.
Kort sagt. Jag vill ha ett samhälle
Från var och en av förmåga
Till var och en för behov
Och det farligaste borgarna någonsin kan ge oss - är att ta ifrån oss känslan av att det är möjligt. Det är i omöjligheternas land rasismen vinner terräng och alliansen sitter vid årorna.
För de har redan möjligheterna - de vill bara se till att våra drömmar inte är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar