A new hope

Chocken är stor bland många för vad som hände. Flera har gråtit. Många tycks förvånade.
Jag var en av dem som genom hela valrörelsen aldrig slutade aldrig hoppas. Alla opinionsmätningarna (som översvämmat oss och dessutom säkert i sig påverkat valutgången) skvallrade tidigt om vad som komma skulle. Ändå fortsatte vi förneka.

En återblick från valkampanjen som jag partilös som jag är inte deltog i mer än ord och på nån manifestation. Jag och pojkvännen går på en "allsång mot alliansen" i vita bergsparken där en hel del usla band ställde upp blandat med nostalgi från 70-talet. Som om inget nytt gjort sedan 70-talet...
Så började allsång av Mikael Wiehes "Flickan och kråkan".
Och mitt i säger jag till pojkvännen:
"Den handlar ju om oss och om valet. Vad sorgligt".



För hoppet var det sista som lämnade oss.
Och som texten sa

"O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett


För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar


O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent"

Och nog visste vi att det egentligen var försent. Men så länge det fanns liv fanns det hopp så vi sprang med den. Och vi skrattade med gråten i halsen. Struntade i det och fortsatte kämpa.


En god valanalys jag läst om att vakna upp i ett nytt Sverige är från den här bloggen.
Jag håller med i stort. Man har misslyckats med att formulera de stora drömmarna. Även om jag vill gå längre än så. Det har genom valet och "proffstyckarnas" och "retorikexperternas" försorg alltmer kommit att handla om oneliners. Lögner är fullt tillåtna - meningslöst innehåll är det också. Det ligger i den snuttifierade dramaturgin som målas upp - i en ofrivillig symbios mellan politikerna och media. Egentligen vill ingen någonting än vissa saker i socialförsäkringssystemet. De stora drömmarna är borta.
Rädslan för små dippar i opinionsmätningar. Oror för att Lena Melin inte skall tycka man gjort bra ifrån sig i Aftonbladet.
Men att bara skylla på tidningar och politiker är att göra det enkelt för sig. Det är allas bekymmer. Vi var många som bara satt hemma och knöt näven i fickan. Och som inte vågade drömma stort utan bara smått. Som inte vågade göra politik av vår egen verkliga verklighet.

Och ansvaret går på alla - i hela Sverige. Alla de som låter folk utförsäkras. Varenda människa som röstade på Sverigedemokraterna. Det här är inte mitt Sverige och jag vill bygga upp mitt Sverige. Jag vill våga tänka stort igen.
Vart blev ni av ljuva drömmar?



Men nu är kråkan död. Den är verkligen kraxande jättedöd. Och gamarnas samlas. Och jag har en ny kråka som är jättelevande. Och vi har gott om tid på oss. Och den skall flyga!