Medborgarskap är förenat med vissa rättigheter. Medborgarskap är den grund varpå det
och intetnationella reglerna spelar. Sveriges grundlagar t.ex är faktiskt ytterst skrivna för Svenska medborgare och även om vissa mänskliga rättigheter överskrider folks medborgarskap är väldigt mycket kopplat till det. Systemet är inte vattentätt, och internationellt inte helt lätt.
I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna finns inte begreppet medborgarskap med. Men artikel 15 skvallrar om rätt att tillhöra:
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.
Att artikel 15 menar att ingen "godtyckligt" ska fråntas sin nationalitet hänger antagligen ihop med det sätt varpå medborgarskap fråntogs människor av "fel" etnicitet i Tyskland under 30- och 40-talet. Men medborgarskapet är ett mer komplicerat koncept än kanske bara nationalitet. Medborgarskap är något man har i det land man är född i. Exakt hur människor får medborgarskap skiljer sig mellan olika länder. Länge gällde i Frankrike t.ex. principen om att bara man är född i landet får man medborgarskap där. De flesta andra länder, så som Sverige, följer endast principen att barn automatiskt får sina föräldrars medborgarskap. I fler konventioner, såsom t.ex. Geneve-konventionen som Sverige skrivit under - lovar man också att underlätta för människor som befinner sig i landet (t.ex. flyktingar) att integreras och naturaliseras. Alltså få tillgång till det svenska medgborgarskapet. I det att man får ett medborgarskap ska man också ses som en naturlig del av samhället, ingen diskriminerande åtskillnad får göras mellan medborgare utifrån t.ex. etnicitet. Dessa regleras tydligt i övriga fördrag, som t.ex. Europakonventionens fördrag om mänskliga rättigheter.
För Sverigedemokraternas, och t.ex. en helt annan debattör på SVD-debatt följer ett påstående att man ska dels skriva under ett åsiktskontrakt, och dels kunna bli av med sitt medborgarskap för brottslighet. En klausul som tycks vara specifikt riktad mot en viss typ av etnicitet och därmed skapar en diskriminerande lagstiftning. Hanna Gadban, debattören på SVD, förtjänar all den kritik hon har fått för förslaget och det är med viss förvåning jag ser att flera väljer att ta henne i försvar. Några med namn och partibeteckning från Vänsterpartiet. Den här typen av åsikt kring medborgarskap är så drastisk att det faktiskt är huvudfrågan - har man blandat i något som förvägrar folks rättigheter måste man fokusera på det!
Hedersbrott är ett reellt existerande problem. Inte bara mot kvinnor utan även mot t.ex. homosexuella män. Jag har sett det. Män och kvinnor som för deras kärlek inte anses fina nog för sina familjer. Reaktionerna kan bli olika, ibland våld och hot, ibland slängs bara ungdomarna ut. Det finns både i familjer där båda föräldrarna kommer från Sverige, och där det inte är så. Att ta kamp mot detta är viktigt.
Men även förövare har rättigheter, det finns på ett plan en viktig princip för allmän-mänskliga rättigheter. Det är att man aldrig, aldrig någonsin förlorar ens rätt oavsett hur mycket man bryter mot lagar/regler/moral. Det är den grundläggande tillhörigheten som aldrig - oavsett vad får röras. Och medborgarskap är en sådan viktig grundprincip.
Medborgarskapet som form har en brokig historia, man kan se dess nuvarande form från franska revolutionen där inte längre etnicitet var den tillhörighet som angav rättigheter utan istället en likaprincip för alla människor. Visst kan vi tala om ett globalt medborgarskap, men nu är inte sakernas ordning sådan. Istället är det varje land som inom medborgarskapet fyller det med funktion och genom andra internationella överenskommelser ålägger sig att inte göra skillnad på sina medborgares rättigheter i enlighet med t.ex. sina grundlagar. Den här principen anses så viktig att flera fördrag har skrivits under av Sverige (t.ex. Europeiska konventionen om medborgarskap, 1961 års FN-konvention om begränsning av statslöshet), och internationella rättighetskonventioner klargör att man inte har rätt att göra folk statslösa (vissa undantag finns men inte de som har debatterats, och även dessa undantag anser jag är fel).
I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna finns inte begreppet medborgarskap med. Men artikel 15 skvallrar om rätt att tillhöra:
1. Var och en har rätt till en nationalitet.
2. Ingen får godtyckligt fråntas sin nationalitet eller nekas rätten att ändra nationalitet.
Att artikel 15 menar att ingen "godtyckligt" ska fråntas sin nationalitet hänger antagligen ihop med det sätt varpå medborgarskap fråntogs människor av "fel" etnicitet i Tyskland under 30- och 40-talet. Men medborgarskapet är ett mer komplicerat koncept än kanske bara nationalitet. Medborgarskap är något man har i det land man är född i. Exakt hur människor får medborgarskap skiljer sig mellan olika länder. Länge gällde i Frankrike t.ex. principen om att bara man är född i landet får man medborgarskap där. De flesta andra länder, så som Sverige, följer endast principen att barn automatiskt får sina föräldrars medborgarskap. I fler konventioner, såsom t.ex. Geneve-konventionen som Sverige skrivit under - lovar man också att underlätta för människor som befinner sig i landet (t.ex. flyktingar) att integreras och naturaliseras. Alltså få tillgång till det svenska medgborgarskapet. I det att man får ett medborgarskap ska man också ses som en naturlig del av samhället, ingen diskriminerande åtskillnad får göras mellan medborgare utifrån t.ex. etnicitet. Dessa regleras tydligt i övriga fördrag, som t.ex. Europakonventionens fördrag om mänskliga rättigheter.
För Sverigedemokraternas, och t.ex. en helt annan debattör på SVD-debatt följer ett påstående att man ska dels skriva under ett åsiktskontrakt, och dels kunna bli av med sitt medborgarskap för brottslighet. En klausul som tycks vara specifikt riktad mot en viss typ av etnicitet och därmed skapar en diskriminerande lagstiftning. Hanna Gadban, debattören på SVD, förtjänar all den kritik hon har fått för förslaget och det är med viss förvåning jag ser att flera väljer att ta henne i försvar. Några med namn och partibeteckning från Vänsterpartiet. Den här typen av åsikt kring medborgarskap är så drastisk att det faktiskt är huvudfrågan - har man blandat i något som förvägrar folks rättigheter måste man fokusera på det!
Hedersbrott är ett reellt existerande problem. Inte bara mot kvinnor utan även mot t.ex. homosexuella män. Jag har sett det. Män och kvinnor som för deras kärlek inte anses fina nog för sina familjer. Reaktionerna kan bli olika, ibland våld och hot, ibland slängs bara ungdomarna ut. Det finns både i familjer där båda föräldrarna kommer från Sverige, och där det inte är så. Att ta kamp mot detta är viktigt.
Men även förövare har rättigheter, det finns på ett plan en viktig princip för allmän-mänskliga rättigheter. Det är att man aldrig, aldrig någonsin förlorar ens rätt oavsett hur mycket man bryter mot lagar/regler/moral. Det är den grundläggande tillhörigheten som aldrig - oavsett vad får röras. Och medborgarskap är en sådan viktig grundprincip.
Medborgarskapet som form har en brokig historia, man kan se dess nuvarande form från franska revolutionen där inte längre etnicitet var den tillhörighet som angav rättigheter utan istället en likaprincip för alla människor. Visst kan vi tala om ett globalt medborgarskap, men nu är inte sakernas ordning sådan. Istället är det varje land som inom medborgarskapet fyller det med funktion och genom andra internationella överenskommelser ålägger sig att inte göra skillnad på sina medborgares rättigheter i enlighet med t.ex. sina grundlagar. Den här principen anses så viktig att flera fördrag har skrivits under av Sverige (t.ex. Europeiska konventionen om medborgarskap, 1961 års FN-konvention om begränsning av statslöshet), och internationella rättighetskonventioner klargör att man inte har rätt att göra folk statslösa (vissa undantag finns men inte de som har debatterats, och även dessa undantag anser jag är fel).
Det är anmärkningsvärt att det ens förekommer en diskussion om att vissa människors rättigheter kan återkallas, som om mänskliga rättigheter var satta med en fotnot. Eller faktiskt själva din existens som människa ständigt skulle kunna hävas.
Vilket helt motsäger den princip om vad varande mänsklig är. Det är anmärkningsvärt att vi har ett riksdagsparti som officiellt vill frångå dessa konventioner, införa en särlagstiftning och diskriminerande lagstiftning. Det är anmärkningsvärt att debattinlägg från annat håll ifrågasätter dessa rättigheter, och detta debattinlägg ihärdigt försvaras och de som sa ifrån stämplas som "fega" och "orättvisa". Och detta från politiker som skriver utifrån sin tillhörighet i ett annat riksdagsparti: Vänsterpartiet. Det är så anmärkningsvärt att jag faktiskt är förvånad att det här inte får ett större fördömande. Nu gör jag det. Jag fördömer det här så hårt jag kan. Och de som fört fram förslagen: vet ni vad ni faktiskt föreslår?
 | |
| Medborgarskap ska inte kunna tas tillbaka. Bild från wiki-media. |
Not:
I en diskussion hör jag fördelarna med Christiania som fristad. Diskussionen är från 90-talet.
Och att man där visserligen har mycket hasch men inte accepterar tyngre narkotika för "då åker man ut."
Så enkelt man gjort för sig då. "Där då åker man ut". Danmark i sig har inte och får inte ha den lyxen, en stat tar ansvar för alla sona medborgare. Misskötsel leder inte till att man kastas ut - ansvaret finns kvar hos staten. Det är de som måste ta in folk som behöver hjälp, de är de som då måste ta hand om konsekvenserna. Ibland är de "söta kollektiven" inte så solidariska som de verkar. Solidaritet för en nation är att alltid ta ansvar. Även för sina misslyckanden!
