Ondskan är banal - en betraktelse

Ibland känns det som utvecklingen gått tillbaka flera steg vad gäller humanistiska framsteg. Och även så för humanistiska insikter. OBS hade nyligen ett reportage om Hanna Arendt och kritik mot de slutsatser hon gör i Eichmannrättegången – i boken ”den banala ondskan”.

Det här är en viktig fråga – allt för viktig för att jag helt skall tappa bort mig i teoretiska resonemang. Och redan när jag namedroppade ”Hanna Arendt” kan jag förlorat hälften av de få som ännu läser min blogg, och när jag skrev ”humanistiska insikter” kliade sig andra halvan på huvudet.

Eichmann - byråkraten

Så åter till Eichmann. Eichmann var en SS-officer och medverkade vid Wansee-konferensen där frågan om ”slutgiltiga lösningen” togs och var ansvarig för stora delar av logistiken av människoslakten på miljontals människor och direkt ansvarig för deportationen av över 400 000 ungerska judar. Efter kriget flydde han till Argentina där han levde under hemlig identitet men spårades upp – omhändertogs och fördes till Israel för en rättegång. The New Yorker skickade Hanna Arendt att följa rättegången och hon skickade tillbaka ett flertal reportage där hon bland annat kritiserar rättegången men även gör en mycket rörande och skarp analys av Eichmann och vad som kommer bli känt som ”den banala ondskan”. Det är även den titeln som boken har, där reportagen från rättegången samlas.

Eichmann, menar Arendt, är inte ”ond” som ett monster. Han ser inte heller sig själv som den ansvariga för något alls, han var enbart en konstruktör av det stora sammanhanget.

Min pappa var ung under rättegångarna men minns hur man satiriskt framförde Eichmanns försvar. Fritt återger jag satirens innebörd såhär:
”Åklagaren: Vad är 1+1 herr Eichmann”

”Eichmann: Jag arbetade inte med siffror. Du får fråga herr Schliekengruber.”

”Åklagaren: Men jag önskar bara veta vad 1+1 är”

”Eichmann: För de matematiska uträkningarna ansvarade herr Schliekengruber på avdelningen för matematik i Köln. Jag kan möjligen svara på att 1 är 1. Och att andra 1:an också är 1. Men den avdelning jag ansvarar för har enbart hand om 1, inte om uträkningarna där emellan och de plus som där uppstår”

”Åklagaren: Men är inte 1+1=2?”

”Eichmann: För den frågan ansvarar herr Zimmermann i Nürnberg. Det är inte min avdelning. Siffran 2 är inte något jag kan svara för. De individuella 1:orna är något som vi planerade.”

Och här är Hanna Arendts slutsats, Eichmann är inte den sinnebild av den onda nazisten vi ofta försöker skapa. Den som är så ondskefull att man inte ens kan kalla sverigedemokrater för de nazister de verkligen är utan att bli fälld för förtal. För ondskan blir någon sinnebild av djävulen själv.

Men – menar Hanna Arendt – Eichmanns ondska är banal. Han ger order om och ser till att judar dör i mängder på dagen, och åker hem till sin fru och sin barn på kvällen som kärleksfull familjefar och tänker inte mer på saken. För honom är judefrågan en logistisk fråga, han ser sig själv som en kugge i maskineriet och inget mer, en hängiven byråkrat som enbart gjorde det bästa för att få det att fungera bra. Eichmann var inte särskilt intresserad av antisemitiska frågor, ej ens överdrivet antisemitiskt. Och det – menar Arendt, var inte det tyska folket i gemen heller. Det är inte själva ideologin som är drivkraften. Det är som att ordna och förteckna inkommande material, han ordnar och förtecknar människor. De blir siffror och statistik att få ordning på.

Ondskan – är banal. Det är ett jobb. Det är ett försök att få ordning och reda på något. Det handlar inte ytterst ens om att följa order, utan att göra det med glädje och tolka dem för att helt enkelt göra ett gott arbete.

Känns argumentet om ”kuggen i maskineriet” igen? Kanske skall påminna om att drottning Silvia säger precis så om detta vad gäller hennes far som icke ansvarig för sina handlingar och del i Nazismen.



Hanna Arendt säger: skärp er för fan!



Kuggen eller ansvar?

Frågan om att just kunna skapa den byråkratiska aparaten är en fråga som återkommer ofta i det traumat som följer på andra världskriget. Milgrams experiment (klicka på länken och läs om ni inte känner till) är en av de mest omtalade fallen.

Och vi har sett det ofta. Hur lätt det är att inom sin yrkesroll eller i ett klimat bara falla in i den gängse jargongen eller i det ordnande som finns där. Där etiska övervägande ofta hamnar på efterkälken för att få jobbet gjort och kunna gå hem och vara en ”god familjefar” efter ett hårt slitsamt jobb. De här tendenserna syns inte minst inom statsmaktens olika instanser (som förövrigt blivit alltmer privatiserat). Det märks hos väktare, hos poliser och på familjehem och fängelser. Men det ses även på institutioner som ålderdomshem och andra vårdinrättningar. När man läser om de övergrepp som sker inom denna yrkeskår blir det ofta panik och man talar om rötägg. Och rötägg är de alldeles säkert, små Eichmanns som bara gör sitt jobb. Men det idkas ingen självkritik, under vilka förhållanden man skapar institutionerna som upprätthåller den här formen av banal ondska.

För det är inte ett utslag av egentlig ondska och psykopati med förnedrande metoder på behandlingshem. Metoder och rutiner där människor tvingas sitta nakna i timmar, får utstå suckar och förnedrande kommentarer. Eller råkar ut för övervåld, spänns fast i bälten över natten utan uppsyn etc. Och förklaringarna i mångfasetterade, från de inblandade. Personalbrist! Tidsbrist! Dåliga rutiner!

Det är säkert så, men viktigare av allt detta är att man låter det ske. För att man gjort det förr. För att det alltid har gjorts. För att det skapar ordning och reda, gör att arbetet går smidigare och människan i det här fallet kommer i andra hand. Jag vet att jag själv var tvungen att tänka till flera gånger när jag ännu arbetade inom äldrevården. Att det här är människor jag har att göra med, inte bara ”vårdtagare” eller ”kunder” eller vad som nu var det mest populära begreppet för tillfället.  Jag önskar jag kunde säga att jag alltid gjorde det rätta. Jag vill tro att jag alltid behandlade andra som människor. Men jag vågar inte vara säker.

Faktum är att avhumaniseringen nog är som tydligast hos de som i sin yrkesroll utöver sådana övergrepp. Det blir en fråga om ”vi” och ”dem”. Man börjar använda uttryck om människor som ”skräp” och ”problem”.

Det här finns även inom forskarvärlden. Och man hamnar själv i den fällan, det händer ofta att jag snubblar över poststrukturalistiska analyser som egentligen skall kritisera makten men behandlar människor utan att förstå dem som människor utan istället ser dem som agenter i ett socialt spel. Där forskaren själv utövar den ultimata domen mot människors verkliga inställningar och åsikter som inte fullt lika upplysta som de själva. Objektiviteten i sig blir alltså just den banala ondskan, där du själv inte är en agent utan bara ser de andra som det. Självkritik inom forskningen blir oftast att rada upp ett par identitetstillhörigheter i sämsta fall som en rad i metodavsnittet. Forskarslutsatsen blir ett inlägg i debatten, övriga studerandes blir ett tecken på maktspel och positionstillhörighet.

Och i allt detta avsäger man sig sitt humanistiska ansvar, sitt ansvar som medmänniska.

Ansvar

Tage Danielsson gör en lysande bild över ansvaret i en av sina allra sista publikationer och tal. Där ansvarsfördelningen efter kärnkraftsfrågan kan tolkas på olika sätt, med grafer där en del ser ansvaret minska under tid för frågan. Eller där ansvaret är fördelat på hur många som deltog i beslutet, vill säga att Eichmann bara kanske hade 5% ansvar.
Danielsson menar istället att det humanistiska ansvaret är 100% hela tiden. Det ligger också i nivå med existensialismen hos Sartre, du kan aldrig fly ditt hela ansvar. Och i det är humanismen men även en stor existensiell ångest. Men för ett rättvist och gott samhälle är det nödvändigt. Att likt Pontus Pilatus två sina händer är en omöjlighet. För det du gör har du ett val, och för det du inte gör också. Enbart för att du fattar omoraliska beslut som åläggs dig i din yrkesroll innebär inte det att du som människa har ett ansvar för att de omoraliska besluten ändå är dina egna.

Men Hanna Arendt m.fl. är under kraftig kritik, på senare tid. Det är som att konceptet ondskan är på väg tillbaka igen, den riktiga ondskan.  Lipstadt har kritiserat Arendts slutsats, men jag har inte själv läst boken. Men efter att ha lyssnat på OBS i P1 och läst fler recensioner av den inser jag att i alla fall recensenterna och antagligen även Lipstadt missuppfattat något väsentligt. De gräver ner sig i det juridiska – frågan om Eichmanns verkliga inställning och att han inte var en ”kugge”. Att han faktiskt hade ett reellt stort ansvar för det som inträffar. Hanna Arendt är inte levande nog för att kunna försvara sig men jag måste ändå påstå att detta verkligen inte var Arendts poäng.

Det mest centrala är att Eichmann verkligen såg sig som en kugge, om än en oerhört viktig sådan. Tvärtom kanske han rentav överdrev hur pass stor hans position var i vissa sammanhang. Hos Eichmann är just det goda yttre det mest centrala. Att framstå som så oerhört bra att hänsynslösheten är sekundär. Eichmann må visst ha haft en enorm betydelse för allt, men såg han sig som en ondskefull massmördare? Såg hans närmaste honom som det? Var han ens det?

Svaret på den frågan är ”nej” – i den mån man alls skall lära sig något av historien. Förintelsen – masslakten av miljontals människor – skapades inte av psykopatisk ondska. Något som rättsväsende och massmedier och dokumentärfilmare ändå så intensivt önskar, där ondskan är bortom oss – irrationell och obegriplig. Och därtill avhumaniserandet av en kategori människor som begår handlingar vi etiskt och i lugnare ordning kan finna felaktiga men som om de som begått dem vore en typ i Nordisk familjebok från 1905. En annan ras. En främling. En icke-oss!

Poängen som vi måste lära oss från alla dessa övergrepp, och Eichmann i Jerusalem är inte att utröna det exakta ansvaret, den exakta beslutsprocessen egentligen. Även om den kan vara nog så intressant. Utan att det finns en Eichmann i oss alla. Och att man måste vara på vakt hela tiden.
Jag tror inte heller de mest avskyvärda övergrepp och övergrepp skapas ens av ideologisk övertygelse. Det sker inom systemet, av sig självt. Av ren banalitet.

Och det stör mig att man inte längre förstår själva grundprincipen av de slutsatser som Hanna Arendt och andra kom fram till.